|
Nästa »
Alf, överlevaren.
Click the picture to view full size.
Jag måste få berätta om det här. Jag var hemma hos min mamma och hälsade på i somras, precis när en av hennes hönor blev med smått. Kerstin fick sex små kycklingar, och sex ägg låg kvar i redet sedan hon klivit upp för att ta hand om sina barn. Ett av äggen var lite trasigt och fullt av död, fyra av dem var hela men tysta, och så var det det sjätte, som pep! Klockan två parkerade jag mig i soffan, med ägget innanför tröjan och snälla syskon som sprang och värmde rispåsar i micron och hämtade blöta papper när jag bad dem. Och som log och gjorde som jag sa fastän de tyckte jag var lite tokig. Det fanns ett litet litet hål i ägget men blev som aldrig så mycket mer, och efter sex timmars hutlöst tålamod började jag hjälpa till. Jag har lärt mig sedan jag var liten att man inte får göra så, så skräcken var total. En timme senare satt mamma intill mig med stirriga ögon, en ficklampa mellan tänderna, en tops i ena näven och en kopp vatten i den andra, medan jag pillade skal och hinnor och skrek inombords över fosterhinnor och gulsäckar och navelsträngar och annat som jag tyckte var otäckt, och lyckades överleva trots att jag höll andan från det jag började tills dess det var klart. Den lilla pep hela tiden men hade inga som helst planer på att hjälpa till, och efter vad som kändes som en evighet hade jag fått bort allting och satt med en blöt genomskinlig liten pryl i famnen och kände att jag aldrig någonsin skulle kunna blinka igen. Jag gömde den innanför tröjan igen och drog ett täcke över oss, och så spenderade vi natten. Mamma väckte mig tidigt på morgonen innan hon for på jobbet och viskade "Hannaaa" med panik i rösten, och fröjden i att få stoppa ner handen under tröjan och plocka upp en vaken luden levande liten pryl var helt oerhörd. Hur något så pyttelitet kan vara så våldsamt stort! Mamma höna tog emot honom och lät sådär varm på rösten som jag misslyckats med trots att jag tränade hela natten, och sen plötsligt kunde jag både andas och blinka igen. Både veckor och månader har gått och Alf har varit störst i kullen sedan första dagen. Han är modig och stark och har just börjat gala, och jag blir öm i själen varje gång vi möts. Jag är uppvuxen bland djur och har fler makalösa fyrbenta och bevingade minnen än vad jag kan räkna till, men dygnet då min lilla tupp överlevde ligger mig varmare om hjärtat än något annat.
Sidor: [1]
Sidor: [1]
Dela detta:
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
