Författare Ämne: Ångest... (läst 2511 gånger)

supersnällasilversara · « **skrivet:** 05 nov-11 kl 18:41 »

I morgon ska jag ta bort mina tuppar

. Förut har jag bara tagit bort någon höna eller tupp som varit sjuk.
Nu ska de slaktas för att jag har för många $:-\$ . Min Harald som är så fin men tyvärr har jag inte fått några befruktade ägg efter honom så jag tror att han är steril. Så han får åka... En jättfin blå/svart tupp, valde att behålla hans bästis. Tre gula fina tuppar. Dessutom ryker två gamla värphöns som inte värper längre. Troe att det kommer att bli mycket lugnare i hönsgården när detta är gjort. Ska hjälpa till med slakten och att göra vid dem, lite intressant samtidigt som ledsamt. Det jobbigaste blir Harald

Kvar blir en blå orpingtontupp och tre svarta damer till honom. en Marantupp och tre damer till honom, kopparfärgade. Samt två bruna lohmandamer.

jan98 · « **Svar #1 skrivet:** 05 nov-11 kl 20:14 »

Jag förstår det är jobbigt i Torsdags tog jag bort två tuppar de jobbigaste är att de fortfarande rör sig efteråt
man blir så ledsen !

ciaston · « **Svar #2 skrivet:** 05 nov-11 kl 20:36 »

Jag och mina vänner pratade om detta idag, ett måste att avliva men absolut inte roligt.
Men av olika orsaker så får man ta det ansvaret när man föder upp el. köper djur.
Jag avlivade en höna som var sjuk i torsdag, men jag tog sats i flera dagar innan, måste kännas rätt.
Det känns som en lättnad när man gjort det.
Jag har 3 ungtuppar som är födda i augusti, få se hur länge jag kan ha kvar dom, hade hoppats på att få ge bort dom till någon, men men.

supersnällasilversara · « **Svar #3 skrivet:** 05 nov-11 kl 20:49 »

Jag hade oxå hoppats på att sälja dem. Men precis som jag så har de flesta redan för många tuppar.
Det känns alltid lättare att avliva att sjukt djur, men dessa är ju friska och fina. Ändå tänker jag lägga dem i frysen. Känns som jag har inre disskutioner med mig själv.
Har inga som helst problem med att man föder upp och slaktar djur till sig själv och tycker att det är häftigt med ställen som är självförsörjande med kött och sånt.
Antar att det är en vanesak. Kommer dessutom att föda upp nya kycklingar nästa år, men håller tummarna att jag bara får hönor

David97 · « **Svar #4 skrivet:** 05 nov-11 kl 20:50 »

Citat från: ciaston skrivet 05 nov-11 kl 20:36

Jag och mina vänner pratade om detta idag, ett måste att avliva men absolut inte roligt.
Men av olika orsaker så får man ta det ansvaret när man föder upp el. köper djur.
Jag avlivade en höna som var sjuk i torsdag, men jag tog sats i flera dagar innan, måste kännas rätt.
Det känns som en lättnad när man gjort det.
Jag har 3 ungtuppar som är födda i augusti, få se hur länge jag kan ha kvar dom, hade hoppats på att få ge bort dom till någon, men men.

Dom tre ungdommarna får du nog vänta med till våren, om du vill ha bra kött

HumleSpunk · « **Svar #5 skrivet:** 05 nov-11 kl 20:50 »

Jag minns i början när jag skulle slakta tupp. Inte lätt. Och jag bloggade om det också (juli 2009).
Så jag bjuder på lite trösteläsning så du vet att du inte är ensam om eländeskänslor, kanske?

-------------------
Kära dagboken.

Igår var det dags för stora tuppslakten igen. Hu.

Jag har verkligen jobbat på att kaxa till mig, och genomföra detta med ett axelryck. Eller, kanske inte med ett axelryck. Men lite ordentligt i alla fall. Och mer o-snyftigt än sist. Verkligen, har jag jobbat på detta.

För jag har tänkt att bli lite tuff. Och lantlig. Jo, det har jag.

Och Granne M kom hit och med en effektiv elegans så tjoppade han av huvudet på alla nio tupparna som skulle möta sin skapare. Tjopp, bara.

Sen skulle jag ta över.

Hu.

Så fort fjädrarna är borta, så blir det lite lättare rent känslomässigt, tycker jag. Och Granne M har lärt mig hur man flår dem. Det går snabbt och det går lätt. Och jag flådde (och tänkte på hur gulliga tupparna var när de åt hur handen på mig) och poffade av ben med yxan (och tänkte på hur de skuttat runt i små indiandanser ibland) och tjuffade av vingarna med yxan (och tänkte på hur vackert de tupp-flaxat) och kände mig jättelantlig och jättekaxig (och blinkade och blinkade för att få bort en liten tår som envist försökte hoppa ur ögat, och det är svårt att torka lite o-lantliga tårar när man har kladdiga fjädrar överallt, därför så blinkade jag och blinkade).

Storingarna, Australorperna, hade jag tänkt att plocka ur så det blev en "hel" tuppstek. Men uäk. Allvarligt talat. Om nylagt poop luktar sunkigt, så får jag nog påstå att o-poopat poop luktar värre. Jag är inte klökig eller känslig annars, för sånt. Men Gode Gud.

Och alla dessa tarmar och galla (den är ju grön?!) och lever och hjärta och vad nu det andra heter som är oidentifierbart - ska man verkligen köra in handen i allt detta? För ett ögonblick kände jag mig som en deltagare i Fångarna på Fortet som ska stoppa ner handen i en kruka man inte vet innehållet i, ni vet. Fast jag visste vad som fanns där inne. Om ni förstår. Så det klarade jag bara på tre tuppar. Sen gav jag upp.

Efter detta behövde jag hämta styrka någonstans. Och kvällen innan hade jag sett den där filmen där hjälten tar en stadig whiskey innan han går ut och skjuter bovarna. Så då knatade jag in till barskåpet för att ta mig en stadig... vaddå? Jag gillar ju verkligen inte sprit. Så då gick jag till vinlådan och hällde upp ett stadigt glas rött. I en plastmugg. Och precis när jag skulle hutta i mig den, och tittade ner i glaset på det mörkröda mustiga rödvinet, så såg det röda vanligtvis goda vinet ut som... blod. Blod, säger jag. Så det gick inte. Jag blev hutt-lös. Och smög ostärkt ut till hugg-kubben igen.

Nästa strategi var att stycka (stycka, hu) loss bröstbitarna och låren. För att göra det lite mer lätt för mig, så styckade (styckade, hu) jag loss hela bröstbenet faktiskt. Och knipsade av låren lite snabbt. Jättesnabbt gjorde jag det. Tjoff tjoff, liksom. För om jag knipsade snabbt så inbillade jag mig att mina mardrömmar inte skulle bli så långa sen. På natten. För jag var helt övertygad om att detta skulle återkomma i mina drömmar läänge framöver. Kalla mig fjantig. Det är ok.

Jag flådde och styckade och tjoffade och började få in ett rätt så bra tempo faktiskt. Och jag blundade hela tiden, fastän jag hade ögonen öppna. Om ni förstår hur jag menar. Och på grund av att jag blundade med öppna ögon, så skar jag mig. I tummen. Men jag kände att det var rätt åt mig faktiskt.

Sen gick jag tillbaka till barskåpet och tog mig en stadig martini istället. Fast martiniglas är inte så stadiga. Det kändes inte riktigt likadant som det hade sett ut på filmen. När han, hjälten, tog en stadig whiskey. Men det fick gå.

Sen tog jag alla (liken) filéer och lårbitar och annat, med mig till köket för att spola bort dun och småfjädrar som satt sig lite här och var. Det är en hopplös syssla tycker jag. För man får nästan skrubba och plocka bort dun för dun. De sitter som klister. Det går inte bara att skölja av dem lite lätt.

Sen gick jag till barskåpet igen och tog mig en stadig martini till. För mina nervers skull. Och om jag ska slakta (slakta, hu) tuppar på regelbunden basis, kommer jag bli alkis. Så är det bara.

Sen putsade jag filéer och lår och hela bitar med en vass liten kniv. Och så skar jag mig igen. I pekfingret. Men jag kände att det var rätt åt mig faktiskt. Det också. Men efter den andra kniv-slintningen bestämde jag mig för att inte blunda när jag swischade (vet fortfarande inte hur det ordet stavas men jag använder det ändå) med kniven. Och det kändes faktiskt ganska logiskt. Att inte blunda med öppna ögon när man svingar runt en vass kniv.

Sen stoppade jag ner (likdelar) de olika bitarna i fryspåsar. Och skjuts in i frysen. Där ska de nu ligga och bli av-tupp-identifierade. Ett ganska bra tag. Så jag inte minns vilken som var vem som var vilken av alla tupparna.

Och sen tvättade jag mig. Länge. Och skrubbade händerna. Och splaschade lite vatten i ansiktet för att det inte skulle synas att jag var en känslig prick som småsnyftat.

Och sen tog jag mig en martini till.
Och plåstrade om min tumme och mitt pekfinger.
Och kände mig lite lantlig.
Inte jättemycket. Men lite.

Azoo-Lina · « **Svar #6 skrivet:** 05 nov-11 kl 21:05 »

Bra beskrivning av hur det kan kännas att slakta i början HumleSpunk

För mig har det blivit betydligt lättare och jag har väldigt sällan ont i hjärtat och själen numera. Tankebanan har istället flyttats till hur god mat det är och vad jag ska laga för något smarrigt som belöning för jobbet

Vissa kommer aldrig över att tycka det är jobbigt att slakta och det behöver man inte skämmas över tycker jag. Vi är alla olika och hanterar olika saker på olika sätt.

Var modig i morgon så kommer du förmodligen ändå känna dig lite stolt över att du klarade av att göra jobbet trots att det tog emot och var jobbigt.

Jansdotter · « **Svar #7 skrivet:** 05 nov-11 kl 21:10 »

Vad fint du skrivit humlespunk!

supersnällasilversara · « **Svar #8 skrivet:** 06 nov-11 kl 08:09 »

Men vilken fantastiskbeskrivning/historia. Precis som du skriver i början känner jag. Att jag ska bli lite mera lantlig. Inte bara tycka att det är ok att slakta djur utan faktiskt vara med och göra det oxå. Kommer absolut att tänka på dig idag, Humlespunk! Nu ska jag köra hem efter slakten så spiten får jag vara utan