Hur ensamhetstränar man en hund?

[LimJans]

Vi har fått en fyraårig Jack Russelkille i vår vård. Problemet är att han inte klarar att vara ensam utan att yla, gnyla, gnälla, pipa och småskälla innanför dörren.
Han har sällskap av vår sjuårige Golden Retriever som inte har minsta problem att vara ensam, han går bara och lägger sig nånstans tills vi kommer hem.

Hur ska jag få lillkillen att klara några ensamma timmar på bästa sätt? Tilläggas bör att vi inte har haft honom en en vecka ens men att jag vill ta tag i problemet innan det har blivit en ful ovana.

[RäddförDamien]

Är nyfiken på hjälpen från de hundkunniga i denna fråga. Sitter själv med en ny hund, 2,5 år gammal och vi har också bara hunnit bekanta oss i en så där två veckor. Vill inte ens tänka på att lämna honom just nu då han har så många nya intryck att ta in och bearbeta och han behöver få lära sig sina nya trakter och "ägor". Jag tänker mig att jag kommer att märka när han börjar mogna i sin tillvaro och också kan lämnas en liten stund. Just nu lämnas han kopplad utanför brygghuset den lilla stunden det tar mig ett att kila in med en näve maskrosor till kaninerna. Och då ser jag från fönstret att hans blick limmar oroligt mot dörren där jag "försvann" tills jag dyker upp igen. Det räcker som träning nu tror jag.  Men vad skulle kunna vara nästa steg? Tips?

[Fundersam]

Är hunden inte ensamtränad från början så är mitt tips att gå väldigt försiktigt fram. Börja inomhus. Följer hunden efter hela tiden? Kan du vara i ett rum och hunden i ett annat. För mig har det fungerat bra att gå ut och in genom ytterdörren. Börja kanske med att bara öppna den och titta ut, och sedan gå in och stäng den igen. Efter det går du ut, går in och stänger. Sedan gå ut, stäng, öppna direkt och gå in  . Vartefter hunden vänjer sig ökar man tiden man väntar utanför dörren. Finns ju mängder med exempel.

Det viktigaste oavsett vilken metod man väljer är enligt mig att gå vääääldigt sakta fram, i små steg. Stöter du på bakslag så backa tillbaka flera steg och börja om sakta igen.
Det tar sin tid, men är väl värt det i långa loppet.

[LimJans]

Ja, han följer efter mig hela tiden.

[RäddförDamien]

@ Jennifer... vår nya vovve har också följt varje dag tills bara några dagar sedan. Och då har han dessutom fått utstå en flytt med oss under dessa veckor. Nu ligger han ofta kvar trots att jag går till hallen eller något annat rum. OM jag dröjer då vill han veta var jag är.

@ Fundersam, tack. Låter som vi ska hålla oss kvar på precis den nivå där vi är. En liten dörröppning, ett litet snabbesök inne i brygghuset...

 

[Fundersam]

Är hunden väldigt efterhängsen kan man ju prova och se till att den är väldigt stimulerad och nöjd innan man ger sig på att ensamhetsträna, vilket i och för sig alltid underlättar ändå. Så ser man om efterhängsamheten avtar. Likaså kan man ju passa på och träna när man gett hunden ett ben ellar annat, för att få bort fokus från matte/ husse en stund. 

[Trollmor]

"Gå ut med soporna 20 gånger om dan!"

I klartext:  Tala tydligt om för hunden, att nu går jag, och du ska stanna här.  Gå sen en liten bit bort, och återvänd och beröm. eftersom hunden snällt väntar.  Senare kan du försvinna precis utom synhåll, och genast komma tillbaka.  Och berömma, eftersom hunden är så tyst och lugn och duktig.  Om hunden är otrygg, så låt denna träning ta tid, hellre än att du "dresserar" den till att yla och riva på dörrar.

Citatet ovan är från en miljö med trappuppgång och sopnedkast.  Man behöver inte ens stänga dörren för att lägga ett paket sopor i sopnedkastet.

[dandylinn]

När vi ensamtränade vår valp gick vi efter att man utökar tiden eftersom och att ensamträning tar tid och det är bra att ta lite i taget så att den aldrig hinner bli så uppstressad utan den ska lära sig att det är okej att bli lämnad..i början max ett antal minuter tex ut och slänga soporna. Många börjar ensamträna med en timma åt gången, men det är ganska osmart att försöka stressa sig fram att lära hunden vara ensam.

Vi fick också tipset att INTE tala om för hunden att nu går vi eller säga hej då eftersom att det kan skapa separationsångest. Hundar lär sig även känna igen ord och koppla ihop situationer fort därför ska man inte heller tala om att man tänker gå ut eller att man ska fara..för att hunden kan hinna stressa upp sig i förväg.
Vi gick bara ut genom dörren utan att göra en grej av det.. pep den el liknande gjorde vi inget alls, inget tröstande!
Hunden bör också vara ordentligt motionerad så att den redan är relativt lugn i skallen och man kan lämna en "tröst" i form av tex en tröja el liknande som luktar husse/matte med hunden medans man går ut. Att minska ner utrymmena är också bra när man ensamtränar då det gör många hundar lugna än att de har hela huset att springa runt i/leta som också kan stressa upp. Avleda med ben mm kan också funka.

Sen är det viktigt att lära hunden att inte vara upp i en hela tiden eller att den förföljer, utan att man hänvisar den ut ur rummet kanske då och då. Det är också ensamträning 

[Fundersam]

Mycket bra råd som dandylinn skriver.

Jag skulle också vara mycket försiktig att berömma hunden när du lämnat den, och du sedan kommer tillbaka. Det kan lätt ge effekten att du bekräftar att perioden av ensamhet verkligen är något speciellt. Eller rent av något otäckt. Försök istället förmedla till hunden att det inte är någonting alls.

Precis som dandylinn skriver tror jag inte man ska säga någonting.

Jag har alltid agerat på det sättet att allt jag gjort varit självklart och inte brytt mig om hunden alls. När hunden förstår att det hela inte är farligt och att du kommer tillbaka när som helst så kommer den börja slappna av. Kom även ihåg att INTE ta kontakt med hunden, eller klappa den direkt du kommer tillbaka. Det bekräftar bara att det var otäckt att du var borta. Låtsas gå in och lämna något, eller göra något annat först. Sedan kan du hälsa på hunden.

Finns säkert fler sätt, men mina hundar har aldrig haft problem med ensamhet efter detta recept.

[Existens?]

Vi försöker alltid vara neutrala när saker ska göras.. Både om dom lämnas eller man ska klippa klor eller vad som helst. Ingen stor grej, då lär man dom bara att det där är nåt farligt.

[tinna.m]

Precis som dandylinn skriver tror jag inte man ska säga någonting.

Jag har alltid agerat på det sättet att allt jag gjort varit självklart och inte brytt mig om hunden alls. När hunden förstår att det hela inte är farligt och att du kommer tillbaka när som helst så kommer den börja slappna av. Kom även ihåg att INTE ta kontakt med hunden, eller klappa den direkt du kommer tillbaka. Det bekräftar bara att det var otäckt att du var borta. Låtsas gå in och lämna något, eller göra något annat först. Sedan kan du hälsa på hunden.

Jepp! Så har funkat här med.

[Trollmor]

Ur hundens synpunkt är det en ganska stor grej att vara ensam, även om det är hemma. Det är emot dess natur att var alldeles ensam, särskilt medan den är liten eller ung.

  Varför skulle vänlighet och beröm kunna vara negativt?  Jag skrev inte att berömmet skulle vara av den upphetsande sorten!

  Vi tycks vara överens om att man ska börja med mycket korta stunder.

[Charlotte]

  Varför skulle vänlighet och beröm kunna vara negativt?

Det undrar jag också?
Jag hälsar alltid på mina hundar när jag kommer hem.
Jag är glad och dom är glada
Däremot säger jag inget speciellt när jag går, skulle jag säga Stanna här skulle det vara ett kommando för hundarna att stanna på fläcken hela tiden när jag vore borta, och det är att kräva lite väl mycket
Men korta stunder i början är bra, om hunden inte är ensamtränad förut får man börja precis som man gör med en valp.
Mvh
Charlotte

[Trollmor]

Javisst är vi glada att träffas igen!  Jag använder olika signalord för "Stanna på den fläcken tills jag säger att du får röra så mycket som en tass!" (Plats!)  och "Nu går jag ett ärende som du inte får hänga med på, sov du under tiden!" (Stanna hemma!)  Och ytterligare ett för "Nu går jag ifrån bilen och du ska vara kvar i den."  Då hittar jag ofta hunden på förarsätet när jag kommer tillbaka.

[LimJans]

Helt ensam är han inte, den andra vovven är ju också hemma Och liten är han inte, han är 5½ år och (inte fyra som jag skrev i första inlägget).
Men inatt har han inte sovit som ett häftplåster på mig utan i en fåtölj bredvid sängen. Rom byggdes inte på en dag, men det är ett första steg. Igår när jag åt låg han också i ovan nämnda möbel medan jag satt i köket. Det gick fint.