Jag tycker verkligen att de är härliga mina hönor. I våras fick jag en tuppkyckling, enda kycklingen jag fick. Mamman övergav honom ganska snabbt så han fick klara sig själv och de andra var inte särskilt snälla mot honom. Han växte upp och helt klart började han bete sig som en tupp och gol lite emellanåt. Hönorna brydde sig inte om honom och han fick alltid vänta på gosakerna till sist. Men han drog iväg på längre och längre turer och alla hönor (alla fyra alltså) hängde på. Jag har ganska liten trädgård men de gick över gatan och letade mat på granntomter åt alla håll. Grannarna hade inget emot det men tuppens galande har vi inte tillstånd för så när han blev tillräckligt stor fick han sluta sina dagar.
Jag passade på att ta honom på morgonen någon gång i september just när de skulle ge sig av till baksidan av huset och nackade honom när hönorna var på baksidan. Det dröjde dock bara fem minuter så kom alla fyra tillbaka och så väldigt förskrämda ut. De gick in i hönsgården och där stannade de enda till i december då de började gå en tio meter från hönshuset igen. Vid det laget var gräsmattan utanför hönsgården nästintill lika obefintlig som i hönsgården och jag började jaga över dem till baksidan när jag släppte ut dem. Ni har de från baksidan fortsatt över vägen och letar sig längre och längre bort. Idag var de på andra sidan av granntomterna där jag inte kunde se dem längre och så ut att vara på väg ännu längre bort!
Och då kommer vi till grannars beteende. Varenda dag som hönorna går ut på vägen kommer det någon och ringer på och säger att våra hönor har rymt.
"Ja jag vet" säger jag "de går hem snart". Alla är verkligen genuint oroliga att någon hund ska skrämma dem längre bort eller ännu mer att en bil ska köra på dem. Om barna leker på gatan tror jag dock inte någon skulle säga till.
