Jag läser just en bok "Segelfartygens tid" av Claes Bernes som handlar om folk i svenska sjöfarten på 17-1800-talen. Man hade ingen insikt i att det kunde finnas bristsjukdomar. Man trodde skörbjuggen berodde på kylan och annat ombord. Men man visste att skörbjuggsört och färskmat i allmänhet hjälpte när det var allvarligt. Så man tog iland besättningarna och gav det som man visste hjälpte. Men alltså inte förebyggande.
Det var en engelsk kapten mot slutet av 1800-talet som provade olika medel mot skörbjugg och kom fram till citron var jättebra. Så engelsmännen satte igång med citron som förebyggande medel.