Vad man kan säga är att bääighet! har att göra med brist på rovdjursträning i första hand. Alltså ju längre en ras hållits på ett sätt av människan där de inte utsatts för stora rovdjur, eller levt på en plats där det inte funnits stora rovdjur påverkar deras frimodighet att röja sig.
Dessutom mer framavlade djur (som finull) som i stor utsträckning "matas" av människor är betydligt mer högljudda än de raser som länge levt under mer ålderdomliga förhållanden. T.ex betandes på fäbodar och utmarker med rovdjur.
En sådan tydlig skillnad kan jag själv se hos mina roslagsfår resp. gutefår. Gutefåren har levt på Gotland i tusentals år utan stora rovdjur. De är väldigt kaxiga och självsäkra. De kan stå och "gapa" tvärs över hagen halva dagen för att hålla kontakt med andra tackor eller lammen. Kommer främmande djur eller människor in blir de endast nyfikna. Roslagsfåren är generellt väldigt tysta. Visst låter de ibland, men ytterst sällan och då mer som "kuttrande". Kommer något okänt in i hagen (oavsett människa eller djur - eller föremål de inte sett förut) blir de väldigt vaksamma. Känner de sig det minsta trängda då, samlar de först ihop sig, sedan flyr de i klump. Men om man då försöker vända flocken åter, flyger de ut åt olika håll. Detta är ett försvar för att klara ett rovdjursangrepp. Har väldigt svårt att tro att en varg skulle kunna ta död på en hel roslagsflock om nu inte hagen är väldigt liten. Har själv också märkt att om de blir skrämda i sin hage, så flyr de gärna hem till gården.
Man ser det också på hur bra koll de har på sina lamm. Där är gutar och roslag jämbördiga fast på olika sätt. Medan jag tyckte att finullen generellt var lite slappa som mödrar och därför hade väldigt gapiga lamm.
Vad jag ville ha sagt är att dessa beteenden hänger ihop. Men en sak som kan sätta detta ur spel är att regelmässigt utfodra med kraftfoder. Då verkar de flesta raser förlora allt hyfs och självrespekt.
