Om man tittar lite historiskt på hur de sammankopplade elnäten med tiden växte fram i olika länder, så behöver man inte spekulera så mycket. Dåtid ger facit för framtid, skulle man kunna säga.
Från början byggdes eldistributionen upp med mycket lokala kraftverk. Som regel likströmssystem och kanske 2 x 110 V spänning, det var inte praktiskt möjligt pga spänningsfall mm att distribuera energin på mer än någon kilometers avstånd från kraftverket. En del större städer hade flera små likströmsverk placerade i stadskärnan.
Fram emot förra sekelskiftet började växelströms- och högspänningstekniken bli användbar, då kunde man överföra energi på några mils avstånd med gott resultat och drägliga kostnader. Då började dels industrielektrifieringar komma igång på allvar, och dels kunde städerna slippa ifrån en del av körandet av koleldade ångmaskinsverk mitt inne i city - man ställde upp omformarmaskineri i de gamla elverken för att använda energi från ett vattenkraftverk utanför staden för att försörja likströmsnätet.
Tekniken utvecklades snabbt med högre spänningar och längre avstånd, och fram mot 1910 kom en del större verk och samkörande anläggningar till (t ex Sydkraft med en kedja av vattenkraftverk i Lagan , Vattenfalls verk i Trollhättan som försörjde viktiga delar av Västsverige). Men än så länge var verken om inte lokala så åtminstone regionala.
Under och efter första världskriget började man försöka sig på att sammanbinda anläggningar på längre avstånd. Man kan t ex tänka på Vattenfalls första stamledning som gick från Älvkarleby via ångkraftverket i Västerås till Trollhättan. Men det var fortfarande inte tal om något sammanhängande elnät för hela Sverige, vi hade inte ens samma nätfrekvens överallt.
De första försöken att koppla ihop elnät med olika ägare skedde av nödtvång under det svåra torråret 1934, då flera privata kraftföretag i syd- och mellansverige led svårt av vattenbrist och hörde sig för om möjligheterna att köpa energi från Vattenfall.
Sedan följde ett antal år av rävspel och pajkastning mellan olika intressenter i elkraftbranschen, som bland annat gällde om staten skulle ha monopol på att bygga stamledningar eller inte. När andra världskriget kom, beslöt man sig för att gräva ner stridsyxorna och samarbeta på allvar, och först då kan man tala om att hela Sverige fick ett sammankopplat elnät (med vissa reservationer, t ex fanns mer eller mindre fristående 25 Hz-nät kvar i bl a Göteborgs- och Stockholmstrakten ända in mot slutet av 40-talet).
En intressant sak när det nu talas om Simris-projektet, som normalt ska köras frikopplat i s k ödrift men vid behov ska kunna kopplas in på "stora" elnätet, är att man förr i tiden då och då körde det allmänna elnätet i Sverige isärkopplat i större eller mindre öar. Det kallades "oväderskopplingar". Anledningen till detta var att med forna tiders primitiva reläskydd och ibland lite väl klena sammanbindningsledningar mellan olika delar av nätet, fanns det stor risk att ganska obetydliga fel pga åska, snöstorm mm fick hela nätet att bryta samman och det tog sedan tid att bygga upp driften igen. Genom att koppla isär nätet vid väntat oväder och ta olägenheterna med oekonomisk drift (man kanske fick köra igång koleldad ångkraft på vissa håll fastän det fanns överskott på vattenkraft på andra håll), dålig spänningsreglering mm, så kunde man minska risken för stora och långvariga strömavbrott.
Det finns också fall där man även till vardags, och ganska långt fram i tiden (in på 80-talet) har kört vissa nätdelar separerade. T ex hade vattenkraftverket i Skallböle utanför Sundsvall i många år en generator som inte var infasad på stamnätet utan matade delar av Matfors pappersbruk via en egen linje. Man lär ha ansett att risken för plötsliga frekvensändringar som fick pappersbanan att slitas av i pappersmaskinerna blev mindre på det sättet.
