Konsekvent ordning med eller utan kontanter. Från nolläge:
Individer skapar betalningsmedel genom att sprida skuldsedlar/tillgodohavandebevis men en bättre ordning får man när banker löser in dessa privata skuldförbindelser mot egna, mätta i realvärde som accepteras på marknaden.
Olika banker får in varandras skuldförbindelser och får byta till sig sina egna av varandra och lösa in resten med realvärden eller med låntagares skuldpapper, när det blir obalans.
Då accepteras bara skuldpapper backade med säkerheter, - mera osäkra skuldförbindelser får de banker behålla själv som gett krediterna.
En bank ser en nisch och beslutar att ge kredit enbart mot realiserbara säkerheter och efter en bankkrasch då många gör förluster, vill alla trygghetstörstande ha sina tillgodohavanden där, trots att räntan är lägre än i de banker som har riskablare utlåning.
Snart accepteras enbart denna realvärdesbanks sedlar som betalningsmedel i handeln och låntagare vill alltså också få sina krediter i denna valuta.
Bankerna måste alltså skaffa sig tillgång till denna genom lån i realvärdebanken mot säkerheter och ränta eller av sparare som accepterar högre risk mot högre ränta.
Realvärdebankens styrränta räcker som medel att hålla valutans värde stabil vilket man måste för att folk inte skall börja lösa in den mot bankens realvärden = prioriterade fordringar i låntagares fastigheter.
Finns det två eller flera realvärdebanker, vill bankerna placera sina lån där räntan är lägst men folk vill ha sina tillgodohavanden där räntan är högst vilket bör ge självstabilisering.
Detta är ju en helgjuten ordning som kan bli till i ett logiskt skeende men det nu aktuella kravet på reserver blir obegripligt. - Vad skulle reserver ha för funktion i denna ordning? - Kravet på bankerna bör istället vara, att de skaffar sig tillgång till den valuta de vill ge krediter i.
