LYXFÄLLAN!

[caorina]

Caorina: Svårt att dela lika när en tjänar 7500 och en annan 20 000?
När jag tjänade 4000 och min man 20 000 delade vi på öret lika. Det gör vi fortfarande flera år senare, nu när jag tjänar mer än honom. För man vet aldrig när livet tar nya vägar.

Och Fred: skriv en bok för jag får inte nog av dina inlägg!

jaha, och hur kunde du bidra då? ja, kanske med EN utgiftspost i bästa fall...

[leinad]

Vad är det för handikapp du har caorina?



Du påminner lite om en bekant till mig. Hon hoppade av skolan i 7:an och sedan dess (dryga 10 år) har hon inte gjort nått vettigt. Bara haft massa problem med depressioner, lite lätt drogmissbruk och självmordsförsök/tankar. Hon klagar nästan jämt när jag träffar henne (iallafall när hon dryckit lite) på att hon inte får hjälp och berättar om sina problem och vill ha medlidande. Jag tycker hon får bra möjlighet till hjälp, höga bidrag, betald hjärnskrynklare, tandläkare, kontaktpersoner osv. Rent ekonomiskt har hon det bättre än många lågavlönade. Detta med hennes hjälp och ekonomi är ett sidorspår....

Min slutsats jag vill komma till är att man inte kan få hjälp utan att vilja ha hjälp. Ett bra exempel är en alkolist, en alkolist blir aldrig nykter om denna inte vill. Men om alkolisten vill bli nykter så är det mycket lättare för denne att bli nykter med bra rehabilteringshjälp. För mig känns det som om hon inte riktigt vill ha hjälp...

Detta tycker jag på något sätt återspeglar dig caorina... Du berättar mycket om dig själv och främst berättar du om allt mindre bra som hänt. De flesta här startar inte trådar där de berättar om hur dåligt de haft det och hur lite pengar de lever på... Jag tycker det känns som om du vill ha medlidande för att du haft besvärligt, lever på lite pengar och inte får nått jobb (inte kan jobba). Kanske kan du ta tag i din situation och utbilda dig/ gå om lärling eller nått så att du trots ditt handikapp och/eller sjukdom kan arbeta.

Det är detta som jag tycker är "irriterande", alltså ditt behov av medlidande av obekant folk...

[caorina]

Vad är det för handikapp du har caorina?



Du påminner lite om en bekant till mig. Hon hoppade av skolan i 7:an och sedan dess (dryga 10 år) har hon inte gjort nått vettigt. Bara haft massa problem med depressioner, lite lätt drogmissbruk och självmordsförsök/tankar. Hon klagar nästan jämt när jag träffar henne (iallafall när hon dryckit lite) på att hon inte får hjälp och berättar om sina problem och vill ha medlidande. Jag tycker hon får bra möjlighet till hjälp, höga bidrag, betald hjärnskrynklare, tandläkare, kontaktpersoner osv. Rent ekonomiskt har hon det bättre än många lågavlönade. Detta med hennes hjälp och ekonomi är ett sidorspår....

Min slutsats jag vill komma till är att man inte kan få hjälp utan att vilja ha hjälp. Ett bra exempel är en alkolist, en alkolist blir aldrig nykter om denna inte vill. Men om alkolisten vill bli nykter så är det mycket lättare för denne att bli nykter med bra rehabilteringshjälp. För mig känns det som om hon inte riktigt vill ha hjälp...

Detta tycker jag på något sätt återspeglar dig caorina... Du berättar mycket om dig själv och främst berättar du om allt mindre bra som hänt. De flesta här startar inte trådar där de berättar om hur dåligt de haft det och hur lite pengar de lever på... Jag tycker det känns som om du vill ha medlidande för att du haft besvärligt, lever på lite pengar och inte får nått jobb (inte kan jobba). Kanske kan du ta tag i din situation och utbilda dig/ gå om lärling eller nått så att du trots ditt handikapp och/eller sjukdom kan arbeta.

Det är detta som jag tycker är "irriterande".

då ska jag svara dig så gott jag kan.
jag är född av en alkoholist,som drack hela graviditeten.Därav har jag en liten,liten skada som endast visas när jag blir riktigt arg. Men det som gör att jag har aktivitetsstöd är att jag har fått stresshjärta utav  alla mina svåra relationer och stressen över att inte kunna ha bra ekonomi.Jag går både hos privat psykolog och nu oxå hos "arbetspsykolog" hos AF. Mina problem började kan man säga när jag flyttade hit för 1,6år sedan, då utlöstes hela "paketet" och jag blev akut inlagd på Sahlgrenska i 2dagar för ångest och stresshjärta.
Detta gör att jag numera blir stressad av följande faktorer:(detta blev jag inte stressad av det minsta innan)

* inte ha kontroll på situationer(jag vill exempelvis veta mina arbetsuppgifter)
*byten (tåg,buss)
*auktoritärer
 mm.mm
kort sagt situationer där jag ej har "kontroll"
jag har inget annat handikapp, jag är faktiskt " klart över genomsnittet i uppfattningsförmåga" smart, sa två proffessionella psykologer i nässjö.

[caorina]

Vad är det för handikapp du har caorina?



Du påminner lite om en bekant till mig. Hon hoppade av skolan i 7:an och sedan dess (dryga 10 år) har hon inte gjort nått vettigt. Bara haft massa problem med depressioner, lite lätt drogmissbruk och självmordsförsök/tankar. Hon klagar nästan jämt när jag träffar henne (iallafall när hon dryckit lite) på att hon inte får hjälp och berättar om sina problem och vill ha medlidande. Jag tycker hon får bra möjlighet till hjälp, höga bidrag, betald hjärnskrynklare, tandläkare, kontaktpersoner osv. Rent ekonomiskt har hon det bättre än många lågavlönade. Detta med hennes hjälp och ekonomi är ett sidorspår....

Min slutsats jag vill komma till är att man inte kan få hjälp utan att vilja ha hjälp. Ett bra exempel är en alkolist, en alkolist blir aldrig nykter om denna inte vill. Men om alkolisten vill bli nykter så är det mycket lättare för denne att bli nykter med bra rehabilteringshjälp. För mig känns det som om hon inte riktigt vill ha hjälp...

Detta tycker jag på något sätt återspeglar dig caorina... Du berättar mycket om dig själv och främst berättar du om allt mindre bra som hänt. De flesta här startar inte trådar där de berättar om hur dåligt de haft det och hur lite pengar de lever på... Jag tycker det känns som om du vill ha medlidande för att du haft besvärligt, lever på lite pengar och inte får nått jobb (inte kan jobba). Kanske kan du ta tag i din situation och utbilda dig/ gå om lärling eller nått så att du trots ditt handikapp och/eller sjukdom kan arbeta.

Det är detta som jag tycker är "irriterande", alltså ditt behov av medlidande av obekant folk...

vad tror du arbetsförmedlingen försöker göra?
jag har till och med rätt till lönebidrag, men ändå hittar dem inget till mig och jag har givit dem massa förslag om vart jag vill jobba.
jag har inget fysiskt hanikapp, tvärtom, jag är snabblärd och snabb och noggrann.

[caorina]

Vad är det för handikapp du har caorina?



Du påminner lite om en bekant till mig. Hon hoppade av skolan i 7:an och sedan dess (dryga 10 år) har hon inte gjort nått vettigt. Bara haft massa problem med depressioner, lite lätt drogmissbruk och självmordsförsök/tankar. Hon klagar nästan jämt när jag träffar henne (iallafall när hon dryckit lite) på att hon inte får hjälp och berättar om sina problem och vill ha medlidande. Jag tycker hon får bra möjlighet till hjälp, höga bidrag, betald hjärnskrynklare, tandläkare, kontaktpersoner osv. Rent ekonomiskt har hon det bättre än många lågavlönade. Detta med hennes hjälp och ekonomi är ett sidorspår....

Min slutsats jag vill komma till är att man inte kan få hjälp utan att vilja ha hjälp. Ett bra exempel är en alkolist, en alkolist blir aldrig nykter om denna inte vill. Men om alkolisten vill bli nykter så är det mycket lättare för denne att bli nykter med bra rehabilteringshjälp. För mig känns det som om hon inte riktigt vill ha hjälp...

Detta tycker jag på något sätt återspeglar dig caorina... Du berättar mycket om dig själv och främst berättar du om allt mindre bra som hänt. De flesta här startar inte trådar där de berättar om hur dåligt de haft det och hur lite pengar de lever på... Jag tycker det känns som om du vill ha medlidande för att du haft besvärligt, lever på lite pengar och inte får nått jobb (inte kan jobba). Kanske kan du ta tag i din situation och utbilda dig/ gå om lärling eller nått så att du trots ditt handikapp och/eller sjukdom kan arbeta.

Det är detta som jag tycker är "irriterande", alltså ditt behov av medlidande av obekant folk...

för mig har det ju varit så att jag har velat fått hjälp men inte fått nån, varken från föräldrar,sacialen eller nån annan, ingen har funnits där för mig, jag har kan man säga, varit "utfrusen" av samhället och jag fattar ej varför...DÄRFÖR är jag nu sjuk! hade jag fårr hjälp när jag behövde det hade situationen kanske varit annorlunda.

[caorina]

det senaste "jobbet" jag skulle haft va ett plusjobb på en äldreomsorgsavdelning. Efter 4 veckors praktik skulle du få en 2årig anställning. Det gick åt pipan redan första dagen, dock ej pga. mig.

första dagen frågar jag personerna jag går brevid med, vad dem har för arbetsuppgifter och vart dem städar.Dem svarar: vet inte, vi städar bara. Då kontrade jag: men ni måste väl veta VART var och en ska städa, var och en har väl "sitt" område eller?? svaret vart: NÄÄ...
Jag frågade då vart och vad det va tänkt att jag skulle vara och göra..,svaret blev : vet inte.
summa sumarum fick jag svår ångest den kvällen och va hemma i 2 dagar, när jag kom dit 4:e dagen, säger hon jag gick med: du får gå till chefen. OK
kotfattat, va detta en miss som först och främst AF gjort.
Min handläggare på AF hade ej meddelat PLUSJOBBSKONTORET  att jag hade svår ångest och va TVUNGEN att veta mina uppgifter samma dag jag började,vilket medförde att plusjobbskontoret ej visste  att jag hade ångest och sådeles ej sagt det till stället jag skulle till!
chefen på stället skällde ut mig efter noter fjärde dagen,och menade på att man ej kan "försvinna" så...
hade hon fått informationen  så hade läget varit annorlunda, då hade hon förstått förhoppningsvis.
När jag får en ångestattack spyr jag, fryser, skakar, gråter,är arg,har ont i hjärtat, ont i magen mm, så det är inget trevligt direkt.

[caorina]

såhär står det i boken"befriad från ångest" av Lucinda Bassett:

Här är det goda nyheten,du är en människa med speciella resurser.Om du tillhör dem som upplever mer ångest än normalt,betyder det att du bär på stora möjligheter.Hur då?
Därför att du högst sannolikt har en intelligens över genomsnittet. Du är mycket kreativ,med en härligt levande fantasi. Du är analytiskt lagd, med sinne för detaljer.
Det här är fantastiska egenskaper som kan göra dig mycket framgångsrik och i stånd att uträtta verkliga stordåd.

Tragiskt nog tenderar personer med ångest att använda sin stora tankekraft till att skrämma upp sig själva.
Dem blir överdrivet intellektualiserande,analyserar allt till övermått och använder sin livliga fantasi till att måla upp skräcksenarior.

jag rekomenderar denna bok!

[Fred]

för mig har det ju varit så att jag har velat fått hjälp men inte fått nån, varken från föräldrar,sacialen eller nån annan, ingen har funnits där för mig, jag har kan man säga, varit "utfrusen" av samhället och jag fattar ej varför...DÄRFÖR är jag nu sjuk! hade jag fårr hjälp när jag behövde det hade situationen kanske varit annorlunda.

caorina. Att "få hjälp" är ingen rättighet utan ett privilegium som är ganska få förunnade.
Jag lider med dig vad gäller din ångest och stress, men det är upp till dig att ta hand om problemen. Du kommer träffa på en hel del människor som vill försöka hjälpa dig med dina problem och du gör helt rätt i att ta emot den hjälpen.
De flesta medmänniskor runt omkring dig vill dig inte illa, tvärt om.
Men det känns som om du brister lite i respekt tillbaka.
Om du tänker efter så är det väl ganska självklart att en arbetsledare blir förbannad om en nyanställd försvinner från jobbet utan att höra av sig, skulle inte du reagera likadant om du hyrt in hjälp som inte infinner sig? Då du har ett dolt "handikapp" är det ju inte speciellt lätt att veta varför du inte kunde inställa dig på din arbetsplats.
Ett råd till dig är att inte lita blint på att andra skall ta hand om dina problem trots att du inte känner att du alltid kan göra det själv.
Ditt liv är till sist ditt ansvar och ingen annans även om du går igenom en aldrig så svår period i ditt liv.
Men jag tror att du grejjar det. Du har tillräckligt med djävlar anamma i dig. försök lita mer på dig själv och mindre på andra i fortsättningen bara.

[Ulric Eriksson]

Jag sitter här (ligger, faktiskt) och får lust att försvara caorina lite. Hon beskylls ömsom för att skryta och ömsom för att beklaga sig om allting. Jag tycker det är bra att hon verkar ha koll på sin ekonomi, verkar vara rätt nöjd med sin tillvaro, verkar ha fått tag på en bra sambo.

[caorina]

caorina. Att "få hjälp" är ingen rättighet utan ett privilegium som är ganska få förunnade.
Jag lider med dig vad gäller din ångest och stress, men det är upp till dig att ta hand om problemen. Du kommer träffa på en hel del människor som vill försöka hjälpa dig med dina problem och du gör helt rätt i att ta emot den hjälpen.
De flesta medmänniskor runt omkring dig vill dig inte illa, tvärt om.
Men det känns som om du brister lite i respekt tillbaka.
Om du tänker efter så är det väl ganska självklart att en arbetsledare blir förbannad om en nyanställd försvinner från jobbet utan att höra av sig, skulle inte du reagera likadant om du hyrt in hjälp som inte infinner sig? Då du har ett dolt "handikapp" är det ju inte speciellt lätt att veta varför du inte kunde inställa dig på din arbetsplats.
Ett råd till dig är att inte lita blint på att andra skall ta hand om dina problem trots att du inte känner att du alltid kan göra det själv.
Ditt liv är till sist ditt ansvar och ingen annans även om du går igenom en aldrig så svår period i ditt liv.
Men jag tror att du grejjar det. Du har tillräckligt med djävlar anamma i dig. försök lita mer på dig själv och mindre på andra i fortsättningen bara.

det är HÄR problemet är! jag litare ej på myndigeter, för dem har svikit mig gång på gång.
Alla säger nu att jag måste SLÄPPA på kontrollen och släppa in andra i mitt liv,låta andra ta hand om saker.
Jag har STORT kontrollbehov och det kommer av att jag har haft det så tufft och ej haft nån att "stötta mig på"
jag litar inte på någon annan än mig själv, och min psykolog just nu. Egentligen vill jag ju bo själv, för då mår jag bättre har jag märkt, men har ångest/är rädd för att det ej ska gå ihop ekonomiskt. Jag tycker tillexempel att det vore "skönt" att få ett socialbidrag, för du kunde jag slappna av ekonomiskt, dåvet jag att jag har hyra och mat betalt iallfall.Det är hela tiden den ekonomiska bördan som tynger mig, allt det andra klarar jag galant.Allt jag begär är att någon ska se "min" verklighet och att jag har det så knapert på 2000-talet.
som någon sade in gång: existerar sådant här på 2000-talet?

[caorina]

allt jag vill är att kunna slappna av på det ekonomiska tänkandet,men det hänger som ett mörkt moln över mig.
allt jag vill är att kunna bo i en lägenhet och ha tillräckligt med pengar för att kunna betala "normalstandard"
dvs, mat, el,hyra.

existansminimum=3000kr efter att räkningarna är betalda.
det har jag aldrig haft.Jo nu då kanske när jag ej har någon lägenhet att betala på.

men ta mitt exempel jag hade innan jag flyttade hit:

4800kr ut efter skatt
2845kr hyra
150kr el
100kr telefon
------------------
1705kr kvar att köpa mat, kläder mm för!
det är UNDER existensminimun och ändå fick jag ej socialbidrag!!
vem kan inte räkna undrar då jag.
en normal person i ett enfamiljshushåll äter för ca 1000kr/månad.
vips så har jag 700kr kvar.

[caorina]

Jag sitter här (ligger, faktiskt) och får lust att försvara caorina lite. Hon beskylls ömsom för att skryta och ömsom för att beklaga sig om allting. Jag tycker det är bra att hon verkar ha koll på sin ekonomi, verkar vara rätt nöjd med sin tillvaro, verkar ha fått tag på en bra sambo.

tackar, och jag skriver inte här för att få medlidande, utan för att uppmärksamma folk på hur jag har blivit bemött utav världen!

[Fred]

det är HÄR problemet är! jag litare ej på myndigeter, för dem har svikit mig gång på gång.
Alla säger nu att jag måste SLÄPPA på kontrollen och släppa in andra i mitt liv,låta andra ta hand om saker.
Jag har STORT kontrollbehov och det kommer av att jag har haft det så tufft och ej haft nån att "stötta mig på"
jag litar inte på någon annan än mig själv, och min psykolog just nu. Egentligen vill jag ju bo själv, för då mår jag bättre har jag märkt, men har ångest/är rädd för att det ej ska gå ihop ekonomiskt. Jag tycker tillexempel att det vore "skönt" att få ett socialbidrag, för du kunde jag slappna av ekonomiskt, dåvet jag att jag har hyra och mat betalt iallfall.Det är hela tiden den ekonomiska bördan som tynger mig, allt det andra klarar jag galant.Allt jag begär är att någon ska se "min" verklighet och att jag har det så knapert på 2000-talet.
som någon sade in gång: existerar sådant här på 2000-talet?

Jag förstår ditt problem, jag har inte heller alltid haft råd med bostad och tvingats äta det som andra slänger. Tyvärr är det en ökande verklighet för allt fler och jag tror inte att det har med tidsålder att göra.
Det jag försöker säga är att dina problem inte enbart drabbar dig utan även din omgivning. Jag menar inte att det är ditt fel då du verkar drivas av känslor du inte alltid KAN kontrollera. Jag konstaterar bara att det drabbar även din arbetsgivare och dina arbetskamrater att du inte kommer till jobbet. Min gissning är att du blivit nedslagen i skoskaften så många gånger att du tappat förtroende för vad du egentligen är kapabel till.

[caorina]

Jag förstår ditt problem, jag har inte heller alltid haft råd med bostad och tvingats äta det som andra slänger. Tyvärr är det en ökande verklighet för allt fler och jag tror inte att det har med tidsålder att göra.
Det jag försöker säga är att dina problem inte enbart drabbar dig utan även din omgivning. Jag menar inte att det är ditt fel då du verkar drivas av känslor du inte alltid KAN kontrollera. Jag konstaterar bara att det drabbar även din arbetsgivare och dina arbetskamrater att du inte kommer till jobbet. Min gissning är att du blivit nedslagen i skoskaften så många gånger att du tappat förtroende för vad du egentligen är kapabel till.

precis jag har blivit nerslagen i skoskaften för många gånger!! exakt! men  jag har väl mänskliga rättigheter för det?

[caorina]

min förmåga litar jag på, jag är VÄLDIGT ekonomisk.mitt problem är snarare tron på att pengarna bara slutar komma in en dag på kontot och vad gör man då?

[caorina]

jag är alltså livrädd för att en dag stå där med lång näsa utan att kunna betala mina räkningar, för jag inte får in några pengar nånstans ifrån.
jag har fått dyssintals av brev från FK där dem helt enkelt anser att jag ej är berättigad, fast jag är det.
det kan väl slå undan vems ben som helst.
tänk om du fick ett brev där det stod att du ej skulle få mer pengar, vad gör man då?

[caorina]

kan nån svara på varför jag är så rädd att plötsligt stå utan inkomst?

[Alva]

Caorina, jag tycker inte alls att det är konstigt. Du skrev tidigare att ditt kontrollbehov är stort. Nu lever du på bidrag.
Man kan inte lita på att de pengarna skall fortsätta rulla in.
Den nya regeringen har redan börjat dra åt tumskruvarna vad gäller arbetslösa, långtidssjukskrivna och sjukpensionärer.
(Ok, det var på gång innan också)
Så även om du själv upplever att du inte klarar av att jobba just nu så är det inte alls säkert att FKs läkare tycker detsamma, oavsett om Din läkare eller psykolog tycker som du.
Det är svårt att ta i tu med sina problem (om de är av svårare psykologisk karaktär) om man samtidigt skall oroa sig för sin försörjning.
Men du är ju ung, jag antar att du vill ut i arbetslivet så småningom?
Det går nog att finna ett arbete där du kan verka även med de problem du har idag. Om du nu kan sätta fingret på vad exakt det är du behöver för att fungera.
Jag tror inte att du kan känna dig trygg förrän du har kontroll över din inkomst och det kan du bara få om du arbetar dig till den.
Som bidragstagare är du alltid utlämnad till andras tyckande och tänkande om dig.
Som det verkar av din beskrivning av ditt liv så har du inte arbetat några längre sammanhängande perioder. Vilket torde innebära att du varit mer eller mindre beroende av andras godtycke??
Och då har du väl därigenom cementerat en inre oro på detta område.

[caorina]

Caorina, jag tycker inte alls att det är konstigt. Du skrev tidigare att ditt kontrollbehov är stort. Nu lever du på bidrag.
Man kan inte lita på att de pengarna skall fortsätta rulla in.
Den nya regeringen har redan börjat dra åt tumskruvarna vad gäller arbetslösa, långtidssjukskrivna och sjukpensionärer.
(Ok, det var på gång innan också)
Så även om du själv upplever att du inte klarar av att jobba just nu så är det inte alls säkert att FKs läkare tycker detsamma, oavsett om Din läkare eller psykolog tycker som du.
Det är svårt att ta i tu med sina problem (om de är av svårare psykologisk karaktär) om man samtidigt skall oroa sig för sin försörjning.
Men du är ju ung, jag antar att du vill ut i arbetslivet så småningom?
Det går nog att finna ett arbete där du kan verka även med de problem du har idag. Om du nu kan sätta fingret på vad exakt det är du behöver för att fungera.
Jag tror inte att du kan känna dig trygg förrän du har kontroll över din inkomst och det kan du bara få om du arbetar dig till den.
Som bidragstagare är du alltid utlämnad till andras tyckande och tänkande om dig.
Som det verkar av din beskrivning av ditt liv så har du inte arbetat några längre sammanhängande perioder. Vilket torde innebära att du varit mer eller mindre beroende av andras godtycke??
Och då har du väl därigenom cementerat en inre oro på detta område.

jag vill ju inget hellre än och ut och jobba! jag är frisk som en nötkärna och kan tänka mig vilket jobb som helst nästan bara det ger en rimlig överlevnadspeng. Min ångest har jag ju fått utav den osäkra situationen det är att gå på bidrag,det kan ju snabbt dras in och vad gör man då?  jag vill helst jobba med djurfoder, hundar eller hästar.men även butiksarbete mm

[Ulric Eriksson]

Du skrev att du kan "köra skogsmaskin ,hugga ner träd,köra truck (har truckkort) köra traktor". Jag kollade just på Platsbanken; det finns fem sidor med jobb för maskinförare i Göteborg.

Din analys att det ger ångest att gå på bidrag delar jag. Nästan vilket jobb som helst måste vara bättre än det, förutsatt att man är arbetsför förstås.