Problemet är ganska komplext. Att göra köttet till den stora fienden är absurt när det handlar om globala brister i långsiktighet och resursstrategi. Det senaste seklets focus på spannmål, ris, socker och annan stärkelserik mat har också inneburit en stor påfrestning på miljön och ekosystemen. Men något ska vi ju äta och ingen är väl beredd att ägna dagarna åt att gå runt och gräva efter ätliga rötter?
Betande djur utnyttjar marker som i många fall är omöjliga att odla på, de kan med sina fyra fantastiska magar tillgodogöra sig cellulosa, som vi inte har någon möjlighet att bryta ner i vår enda mage. Dessa djur är kolsänkor då de binder kol från gräset in i sin kropp och minskar kolutsläppen. Detta innebär mindre utsläpp av koldioxid och metan än om gräset lämnades att brytas ner på marken. När vi sedan äter detta kött blir vi kolsänkor som en del av det naturliga kretsloppet. På 1500-talet betade 60 miljoner bufflar på Amerikas prärier, var de också miljöfarliga?
Grisar är mycket bra på att omvandla alla sorters restprodukter, den spannmål vi inte vill äta och det vi kallar skräpmat till kött.
Kött är inte vår fiende. Att äta kött är inte oetiskt, i naturen äter djur andra djur. Naturen är inte en vision av filmen lejonkungen där alla är vänner. Det är ett ständigt kretslopp av liv och död.
Varför diskuterar vi inte att införa en mjöl och grynfri dag, en halvfabrikatsfri dag eller sockerskatt. Enligt nordiska ministerrådet och livsmedelsverket har en påse skumgodis lika stor miljöpåverkan som en portion fläskkött.
Jag påstår inte att vi ska slösa eller överdriva köttätandet. Vi bör självklart sträva efter att ta vara på alla delar av djuret, föda upp det på matavfall eller foder vi inte själva vill/kan tillgodogöra oss och på så mycket inhemska produkter som möjligt. Men framför allt -vi skulle göra mycket större nytta för miljön om vi såg till att var 4e matkasse inte blir svinn.
