För två år sedan, eller tre, eller fyra (vem håller koll på tiden?) adderade vi två Wyandotthönor till vår flock. Som ju nya hönor tenderar att vara så var de lite utstötta i början, för att sakta men säkert bli mer accepterade. De två (som för övrigt såg nästan exakt likadana ut) hängde ihop som ler och långhalm, och var ofta en bit bort från den övriga flocken.
Efter några veckor hände det som fick oss att skaffa nättak på hönsgården: En av Wyandotterna blev tagen av en hök. Vi hittade hennes kadaver på marken och hennes syster tryckande i ett hörn en bit bort.
Och det är här min fråga kommer in i bilden. Den kvarvarande Wyandotten har aldrig blivit riktigt "normal" efter det. Hon går ofta för sig själv. Hon kommer inte när man kallar på henne; resten av flocken kan man locka in i hönsgården när de fått gå fritt och man vill ha in dem, men Wyandotten får man jaga. Under lång, lång tid blev hon mobbad av tuppen. Hon har utvecklat ett märkligt fysiskt attribut dessutom: En sporre, stor som en tupps, på ena (!) benet. Och hon är mer rädd för människor än de andra.
Allt detta har faktiskt blivit mycket bättre de senaste månaderna, gissningsvis för att vi fick fem kycklingar i somras som nu är hönor och som ändrade flockdynamiken. Men Wyandotten är fortfarande lite udda.
Jag fick känslan av att hon, liksom människor kan bli, blev lite egen efter att ha sett sin livskamrats tarmar slitas ut framför ögonen på henne. Kan det ligga något i det?
Jag avslutar med en bild på mig och Wyandotten från en dag i somras när hon kände sig ovanligt social:
