Olle Tegström i Härnösand höll ju på med sånt på 80-talet, men han är död sedan länge nu.
Det finns dock anledningar att tänka mer än en gång extra innan man eventuellt börjar lagra energi i form av vätgas.
Till att börja med så har elektrolysceller för vätgasproduktion mycket låg verkningsgrad - det mesta av den elenergi som tillförs till den blir till ingen nytta och bara en liten del går till att sönderdela vattnet till väte och syre.
Vätgasen har som bekant mycket låg densitet, och tar alltså stor plats som bränsle, man måste upp i extremt höga tryck för att få måttligt stora tankar. Och höga tryck innebär ju stora risker och kostnader - anläggningar som måste besiktigas av något godkänt provinstitut årligen, dyra kompressorer som kräver mycket och noggrannt underhåll, osv osv.
En kyl/frys-kompressor är totalt olämplig i sammanhanget. Dels kan den inte ge högre tryck än några tiotal bar, medan men brukar tala om 500-700 bar för lagring av vätgas. Den är beroende av att den gas som pumpas genom den har stor värmekapacitivitet (kan bära med sig mycket värme), eftersom kompressorn bara har gasen till hands för kylning. Och vätgas leder värme mycket dåligt jämfört med de kylmedier som kompressorn är byggd för. Till sist, så är en kylkompressor inte byggd för att skilja särskilt noga på sin smörjolja och den gas som den ska pumpa. I ett kylskåp cirkulerar alltid en del av kompressoroljan tillsammans med kylmediet och det spelar ingen roll, oljan kommer ju ändå tillbaks till kompressorn förr eller senare. Men i vätgasfallet så vill du förmodligen inte få din vätgas förorenad av kompressorolja.
Förmodligen är det så att det mesta av kostnaderna för en anläggning för att tillverka, komprimera och lagra vätgas är ganska oberoende av hur stor eller liten man gör anläggningen. Och det gör alltså att en liten anläggning blir orimligt dyr i förhållande till den vätgas man kan dra nytta av.