Tung lera är mer produktiv för jordbruksgrödor, men också svårare och mer energikrävande att bruka.
Som regel återfinns tung lera i de lägre delarna av terrängen och lätt sandjord i de övre, i allafall norrut där inlandsisen har legat, detta har att göra med hur grus och stenar en gång rörde sig i smältvattenströmmarna från inlandsisen. den allra tyngsta är nästan som skiffer och brukar utgöra sjöbotten under dylagren av växtsediment som tillkommit senare, denna yttrar sig såsom blålera på åkern, den är nästan hermetiskt tät, blir hård som cement när den torkat men håller vatten länge, på aktiv åkermark eller åkermark som länge varit aktiv har man sökt att blanda upp dessa partier med mull och nedplogad sandjord för att få en mer homogen brunjord, längre upp kan det dock fortfarande vara i princip ren sand med mineralutfällnignar då denna är svårare att göra någonting åt, detta var man troligen hänvisad till att odla i förhistorisk tid innan man hade moderna plogar som förmådde rå på den tyngsta lerjorden, förr i tiden så fick man gräva om den för hand då den inte gick att bereda med "åder" Ådret levde dock kvar långt in i modern tid till vissa speciella uppgifter som potatisodling då potatis är en av få grödor som klarar sådan mark om man tillför näring, tex tång eller kogödsel. Men jag tror att man odlade potatis även på tyngre jord då det ger bättre avkastning och att man främst använde åder till att rensa och kupa potatisen, kålrötter och betor, mm med eftersom plogen skulle skada potatisarna eller kålrötterna, ådret var gjort i trä och hade en mjukt rundad ovansida som inte skar sönder potatisarna i jorden, det går heller inte lika djup ned i backen så att det skär sönder rötter och var billigt att tillverka då det inte gick åt så mycket järn, för plöjning är det värdelöst, men för den typen av sysslor, att lägga upp och rensa odlingsvallar till rotsaker och grönsaksodling är det närmast perfekt, så jag tror att en del av vår tids syn på hur man gjorde förr är inkorrekt.
