Behandling av ohyra

[Johan P]

Alva, naturligt viss tilbringar jag tid med mina djur, men det finns stora skilnader mellan olika djurslag (och raser) en tacka kan man kalla på så hon kommer fram och blir kliad, om man kallar på en höna med mattspanet kan hon mycket väll äta ur handen men hon blir inte glad om jag försöker klappa henne.

[Alva]

Nja, mina hönor var mycket sociala, följde gärna med på promenad med hundarna o katten. Tyckte om att bli kelade med, hade inget emot att bli burna osv.
Det gick att lära dem olika saker, med tålamod naturligtvis. Annat lärde de sig själva, av nyfikenhet och lust antar jag.
Enda problemet med dem skulle väl vara att de helst hade velat flytta in i huset. Ann

[Charlotte]

 Nu kommer jag med en veterinärs åsikt i ohyrefrågan (inte min egen alltså, men jag är böjd att hålla med henne): Det finns inte ett djur som inte har någon form/grad av ohyra/parasiter/kvalster, men så länge djuret är i balans så orsakar dom inte några problem.
 Ett par exempel från mina egna djur: I min flock på då 15 tackor hade 1 av mina ungtackor löss, ingen av de andra! Hon var lite tunn och undanskuffad, jag behandlade henne och delade av tackorna på ett annat sätt, hennes löss försvann och ingen annan tacka fick löss. Visst hade jag kunnat behandla alla tackor och sanerat fårhuset men jag fann ingen anledning att göra det eftersom inga andra visade tecken på att ha löss.
 Jag fick också hem en mager tunn häst på foder... Det tog lång tid att få honom fin igen och under den tiden hittade jag löss i hans man som behandlades ingen av de fyra andra hästarna som han gick tillsammans med ihagen, kliade och blev kliad av osv visade några som helst tecken på att ha löss.
 Jag tror precis som veterinären att alla djur har parasiter men vi ska inte behandla i tid och otid eftersom det innebär risk att vi gör parasiterna resistenta mot medel och när vi väl får problem, hur gör vi då?
                                    Mvh
                                 Charlotte

[Kicki]

Nej Johan P. mina höns är definitivt inte sävliga utan tvärtom, de är väldigt livliga men också väldigt tama.T.o.m. mina Japanska vaktlar är lugna då jag tar dem.
- Hur har de då blivit så? Jo, genom den behandling som Alva beskrev vilken leder till trygghet och förtroende = samvaro med djuren, vänlighet och respekt för individen!
Ytterst få djur tycker om att bli klappade och kliade, däremot gillar de allra flesta om att bli mjukt och försiktigt smekta - även hönor och kalkoner. Det är heller inte alls svårt att få höns och kalkoner att komma på inkallning, att gå hem (= in i hönshuset) på kommando o.s.v. Det gäller ju att vara en god ledare för djuren, lära sig deras egna språk och kunna umgås med dem på deras eget sätt utefter deras egna villkor. Jag beter mig t.ex. inte lika mot mina hönor som mot mina kaniner, marsvin eller hundar och inte heller lika mot mina katter som mot hästarna.

Kalkoner födde jag upp i 10 år (slutade med det för ett par år sedan) och de var lika tama och lugna som hönsen, nästan ännu mer så att ta en av dem var ingen match alls, det var bara att plocka upp en och sedan ställa ner henne eller honom igen. Eftersom kalkonhönorna behöver sadel för att inte bli söndertrampade på sidor och lår av tupparna under avelssäsongen måste de vara så tama att de går att handskas med då sadeln ska sättas på i början av säsongen och sedan av för tvätt i slutet.

Detta att utedjuren vill vara inne i vårt hus och bilda flock med oss känner jag igen. Är van vid höns- och kalkonhönor med kycklingar på besök inne i köket, på altanden och runt fötterna i trädgården o.s.v.

Mina hästar, kaniner, marsvin, hundar katter och papegoja är också helt tama och blir inte heller stressade då jag "fångar" dem. Varför inte alla djur som bor på gården skulle vara lika tama, det förstår jag inte. Det är ju de domestiverade djurslagen som bor på människans gårdar = de tama djuren som är anpassade till människan. Så är det i alla fall hos oss: De som bor på gården är tama och helt trygga med oss medan de vilda bor i skogen

Mina djur går lösa men ingen har ohyra för det och ingen har heller fått det av sig själv på alla dessa år. De gånger de fått är de gånger jag slarvat med behandling och karantän vid inköp av nya djur. Återkommande problem får man då man inte behandlat ordentligt - antingen inte upprepar behandlingen eller inte är tillräckligt noggrann. Ohyra är inte svårt att få bort och utrota helt, det krävs bara rätt medel och noggrannhet!

Angående din veterinär Charlotte. Gör hon sådana uttalanden skulle jag, i din sits, byta veterinär eller be henne att uppdatera sina kunskaper. Veterinärer får ingen annan utbildning om höns och deras sjukdomar, behov och villkor än ett par korta kapitel så deras kunskaper är inte mycket att "hänga i julgranen" om de inte studerat vidare speciellt i ämnet. - Sa hon VARFÖR de i så fall skulle behöva vara så ohyreangripna hela tiden, VARFÖR de måste få tillbaka angreppen om man avlägsnade ohyran och VARFÖR det försvaras att djuren ska behöva lida kanske hela livet av detta äckel då vi själv få stora frossan då det kommer lappar från skolan att något barn haft en huvudlus på sig och vi rekommeneras att undersöka noooga samt direkt behandla om vi skulle se något som kanske eventuellt möjligen skulle kunna vara ett lusägg?
- Din veterinär har ju stenåldersgamla åsikter som man förr hade även om människan. Då trodde man ju att ohyra inne i våra hus och i våra hår också var något nödvändigt ont. Idag vet man bättre!

Jag anser att tillåta sina djur att plågas av ohyra är djurplågeri som inte beror på nåt annat än slapphet - att inte vilja engagera sig, att inte vilja få på sig själv dessa äckliga småkryp, att inte skaffa sig de kunskaper som behövs och att inte respektera sina djur så mycket att man vill "offra" tid och pengar på dem så de kan få må optimalt bra! Istället påstår man att de minsann inte alls lider av att ha blodsugande, krypande djur på sig, att det är något man få lov att acceptera - BLäää, vilket skitsnack!!!
Jag har haft mina höns i 17½ år och de är garanterat helt och hållet ohyrefria utan en massa starka kemikalier som sätter ner deras immunförsvar och utan upprepade behandllingar. Är ohyran borta så kommer den inte tillbaka från ingenstans, lika lite på djur som på människor!

[Charlotte]

 Oj Oj Oj!
 Veterinären (som inte är min) är inte ett dugg stenålders, däremot väldigt ekologiskt och KRAVinriktad.....
 Om du hade läst mitt inlägg ordentligt innan du tog till "stor-släggan" så skulle du nog sett att det aldrig var frågan om att inte behandla om djuren led av ohyran.... Utan hon sa att det inte finns ett djur utan parasiter och om du inte badar dina hönor som går ute i ohyremedel varje dag så är jag helt säker på att om du gick igenom alla med förstoringsglas/mikroskop garanterat skulle hitta någon ovälkommen gäst... Eller behandlar du alla fåglar/möss och marken/träden/gräset med parasitmedel också???
 Min tacka har inte fått tillbaka sina löss ännu (efter tre år) trots att jag inte gjorde annat än att avlägsna dom ifrån henne (som var i nedsatt konditon) och förbättrade hennes allmäntillstånd, ingen allmän avlusning ingen sanering......
  Om jag däremot skulle få en invasion av löss skulle jag naturligtvis bli tvungen att ta till hårdare metoder.....
 Synbara parasiter på mina hönor har jag inte haft några ännu, peppar, peppar.....
 Om vi ska tala om stenåldersmetoder så läs i gamla böcker om den regelmässiga avmaskningen och avlusningen på får tex.... Numera har man fått kunskaper som talar om att man behandlar inte förrän problemet finns, det är dom "nya" ideerna....
 Inälvsparasiter kan förebyggas genom rätt betesanvändning.... Sen tar man prov och ser OM man behöver avmaska. Förr (på stenåldern) avlusade man också fåren vid varje klippning, totalt onödigt.... Och dessutom som jag sa tidigare ett sätt att göra parasiterna resistenta mot bekämpningsmedlen. Tyvärr fick jag alltså här använda får som exempel eftersom mina höns inte har ohyra, men förmodligen gäller det samma för dom.
                         Mvh
                        Charlotte
 

[Kerstin L]

Den vanligaste sortens ohyra i Sverige är röd hönskvalster. Även vilda fåglar bär på detta kvalster så man får nog räkna med att frigående utegångshöns kan smittas under sommaren. Kvalstret kan leva upp till 9 månader utanför värddjuret. Det kan vara svårt att upptäcka kvalstret eftersom det kryper fram på natten och suger blod från hönsen och sedan gömmer sig i springor på natten. Jag har provat wellpapps-knepet får att kontrollera om kvalstret finns i mitt hönshus. Det gav inget resultat men jag är ändå inte helt säker på att det inte finns där.
En sak ska också sägas, idag finns inget godkänt bekämpningsmedel för någon form av ohyra på höns. Läs själva på SVA:
http://www.sva.se/dokument/stdmall.html?id=489

[Kicki]

Nej, samma gäller inte alls för får och höns!

Definitionen på ohyra (både min och den som finns i ordlistan) finns i ett tidigare inlägg så påståendet att leta sådan med mikroskop är befängt.
De allra flesta ohyreparasiterna smittar via direkt- eller anslutningskontakt så det finns ingen anledning att behandla de vilda djuren för att skona sina egna. Jag har tagit hand om många skadade vilda fåglar och faktiskt nästan aldrig stött på ohyra hos dessa så jag tror påståendena om dem som smittbärare är överdriven. Visst finns det fåglar med ohyra, sjukdomar och parasiter men de blir försvagade och dukar snabbt under. Om någon angripen vild fågel är i min trädgård så kvalster som hamnar på marken kommer det i alla fall inte in i hönsens fjäderdräkt eftersom de bara ligger ner och balar i rabatterna, där de vilda fåglarna inte håller till, och inte på gräsmattan och övrig tomtmark. Hur skulle hönskvalstrena kunna komma upp på hönsen då dessa går omkring och letar mat och att hönan skulle lägga sig att vila precis på samma ställe som den vilda fågeln suttit så något millimeterstort kvalster hamnat exakt där så det kan ta sig till hönan på ett par tusen kvadratmeter tomtyta är osannorlikt? Kvalster och löss är ju så små att de bara kan förflytta sig ytterst korta sträckor, det rör sig om decimetrar och inte metervis, och de kan inte flyga så de har ingen chans att ta sig upp på hönorna om de inte lägger sig precis över dem och att de skulle fastna på hönsfötterna och lyckas hålla sig kvar på de glatta plåtarna hela vägen ända in i hönshuset är en ren utopi. Jag matar vilda fåglar på tomten, där hönsen går lösa, och rådjur i direkt anslutning hästhagen utan att mina egna djur smittats. Den risk jag tar för hönsens del är främst risken för salmonella, som är en bakterie, inte ett kvalster. Enda gången på alla dessa år de smittats av något via vilda djur var förra hösten då vårt djurhus invaderades av storråttor som åt upp de flesta kycklingarna upp till halvstora hönors storlek och flera kaninungar medan vi försökte med allehanda fångstmetoder och skrämsel-pipmaskiner innan vi gav upp och tillkallade Anticimex som snabbt och effektivt fick bort dem. Mina kaniner blev då smittade med någon aggressiv och så svårutrotad snuva som inte ens veterinärerna kände till vilket föranledde att jag efter massor av både konventionella och alternativa behandligar av de arma djuren detta året till slut varit tvungen att avliva alla mina fina avelskaniner utom två.

Inälvsparasiter på får och ohyra på höns har inte samma orsaker och inte heller samma behandlingsmetoder så det är lite svårt att ställa dessa mot varann. Har man tillräckligt stora och många beteshagar till får, hästar och andra gräs- och slyätande betesdjur och dessutom mockar hagarna emellanåt behöver de inte få parasiter, liksom inte hundar behöver få mask om de inte begraver nosen i främmande hundskit eller äter kattbajs så det är en helt annan problematik som medför att det är tämligen att med förebyggande åtgärder tämligen lätt går att hålla dessa djurarter parasitfria med vissa ungantag som t.ex. styngflugans larver. Hönsens naturliga foder är säd, frön, maskar och insekter som inte innehåller några ohyredjur som kan angripa höns. Maskar och insekter har inte heller löss eller kvalster så hönsen blir alltså inte smittade av sin mat och hönsen umgås inte heller så nära med vilda djur att de kan bli smittade den vägen utan de blir smittade av varann. Utekatter är däremot frigående rovdjur som får sin smitta från bytesdjuren och där kan vi inte göra nåt förebyggande utan det är bara att avlägsna dessa då katten får problem av dem. Innekatter får däremot inte mask från ingenstans, lika lite som höns får ohyra från ingentans heller, utan är lika lätta att hålla fria eftersom de inte utsätts för någon smitta utifrån.
Anticimex har effektiva medel mot röd hönhuskvalster så vill man bara betala för den tjänsten så är även detta lätt att bli av med MEN, som sagt mina höns har inte en enda gång på dessa 17½ år blivit smittade av de vilda fåglarna. Den enda gången jag fått in röda hönskvalster var då jag hyste in ett gäng främmande höns i mitt hönshus en vinter och de hade med sig egna reden.

Det du skrev om resistensutveckling instämmer jag helt och fullt med. Det är ju detta jag pläderat för och om du läser mina inlägg igen ser du det. Jag tycker inte heller man ska behandla i tid och otid och absolut inte i förebyggande syfte, utifall, kanske, om, eventuellt de har något på eller i sig. Jag anser däremot att man ska slå på stora trumman och utrota ohyra och parasiter då de uppkommit men då inte bara "dutta" utan verkligen utrota så man sedan inte behöver göra nåt alls. Detta gäller de djurslag som inte är predatorer för bytesdjur som ständigt bär på inälvsparasiter eller de som med sin avföring ständigt snmittar sig själva om de går så trångt att de äter foder som vuxit på deras egen avföring. Observera här skillanderna mellan betesdjur, rovdjur och frö- insektsätare.
Icke godkänt är inte detsamma som icke effektivt. Då sådana medel ska gokännas krävs att man forskat på dem, att man med säkerhet vet att det inte ens vid enorma mängder inte finns någon som helst risk för någon. Dessa mängder är det aldrig fråga om i en vanlig hobbybesättning och vissa medel kan vara farliga för vissa djurslag medan de på andra är både bra och effektiva: t.ex. katter tål inte tea treeolja som är bra och effektivt mot benkvalster på höns, sår och hudirritationer på människa och div. andra djurslag, kaniner tål inte ampicillin medan marsvin inte tål penicillin, papegojor tål inte avocado, hundar inte mörk choklad, för vissa hundraser det farligt med Ivomec och vanliga sövningsmedel o.s.v. Höns är dock väldigt tåliga och inte överkänsliga mot nåt så därför kan de också behandlas med de medel som är effektiva för just det parasitslaget.

OBS! Jag är också en miljömedveten människa och i vår familj äter både djur och människor KRAV-märkt mat. Jag anser inte heller att man har någon ursäkt alls att ta till mer gifter och kemikalier än nödvändigt! Det vet alla som känner mig och som läst min hemsida.

[Charlotte]

 Om du en en gång hade läst mitt inlägg så gällde det också löss på får och hästar..... Inte bara inälvsparasiter...
 Och, ja, jag har läst din utmärkta hemsida, mycket bra information Och en snygg sida!
 Det är bara att konstatera att du och veterinären har olika uppfattningar.
                       Mvh
                     Charlotte

[Charlotte]

 Kicki:Då finns det alltså enligt din mening INGEN risk att mina hönor någonsin kan få ohyra eftersom dom är i ett hönshus där inga andra hönor varit på kanske 20 år och jag köper bara in ägg och kläcker själv när jag ska ha in något nytt....
                           Mvh
                        Charlotte

[Susanne]

Den definition som jag har lärt mig på parasit är att det är en organism som lever på eller inuti en annan levande organism, som den också tar delar eller hela sin näring från, samt orsakar mer eller mindre skada på värden. De tar dessutom huvuddelen av sin näring från en enda individ, vilket skiljer dem från predatorer (växt- och köttätare) som konsumerar många organismer. Parasiter är virus, bakterier, jäst- och mögelsvampar, encelliga djur (flagellater, amöbor, spordjur), maskar, parasitiska insekter (loppor, löss, flugor, myggor) och spindeldjur (kvalster och fästingar). Det finns rätt så många av dem alltså, mer än hälften av alla arter på jorden, och parasitism är den absolut vanligaste födostrategin.

Det jag vidare läst (Fåglarnas Ekologi, 1997) är att fjäderlöss och kvalster är, precis som Kicki beskrev, beroende av kroppskontakt för att sprida sig eftersom de inte kan leva utanför värddjuret. Eftersom kroppskontakt sällan sker mellan olika arter så har det lett till att det flesta arter fjäderlöss och kvalster är värdspecifika, dvs de finns bara på en enda fågelart! Även om det förekommer att fjäderlöss och kvalster kan spridas mellan olika arter så tolkar jag det som att det inte finns någon anledning till oro att gråsparven ska smitta ens höns med löss. Men en del parasiter har utvecklat strategin att lifta på en annan för att nå till rätt värddjur, och hönsparasiter kan spridas från ett smittat hönshus till ett osmittat med hjälp av gråsparvar.

Det enda praktiska erfarenheter jag har själv av parasiter på fåglar är benkvalster på höns och "knottparasiter" på sjöfågel. Den ena gick att behandla, medan den andra bara var att maktlöst se på när ällingarna dog som flugor.  

[Johan P]

Har man haft sina höns i 17 1/2 år så har du haft tid på sig att avla sin flock efter vad man själv tycker är viktigt.
Mina djur kommer från en av de älsta besätningarna av Åsbo i Blekinge, och de djur som jag har i dag beter sig precis som de första djuren som jag köpte.
Även jag har varit inne och tittat på din hemsida för att fåreda på vad du hade för kalkon ras, jag kan bara säga att jag valde att ha vild kalkon för att de har ett naturligt betende= man behöver inte använda sadel till honorna så att de inte blir skadade av hanen.
Jag tror att han skall vara försiktig att ändra på ett betende för de kan få negativa följder som man inte kan överblicka om man avlar bort delar av djurens vaksamhet kan de bli lättare byten för rovdjur.
Alla mina fjäderfän ( ej gäss och ankor) som går lösa träar gärna om de får möjligheten även om jag inte tyker att de är helt smidigt så är de något som jag och dem får leva med.
Vanligtvis är det ett symtom på ett problem T ex att de har blivit skrämda i hönshuset där de vanligtvis sover.
De som Charlotte skriver om att parasiter är ett teken på att något annat är fel tror jag kan förklara mycket och att henes veterinären åsikt förkastat så snappt tyker jag är lite synd

 
Att bara ta in ägg till sin besättning kan vara ett bra sätt att undkomma många problem, och de borde användas mer!
Sen är det upp till ägaren att ta sitt ansvar om det gäller genbanksdjur och ta bort individer som inte är friska  eller välskapta.
För höns fungerar detta system bra men för T ex gäss kan det vara betydligt svårare, nu brukar gäss och ankor allmänt vara friskare en höns mfl.

[Kicki]

Charlotte: Det beror alldeles på vad de första hönsen du köpte hade med sig och så fort du köper in något nytt djur riskerar du smitta om du inte sätter det djuret i karantän minst 3 veckor och sedan studerar det och karantänsutrymmet noga i alla skrymslen och vrår, helst med förstoringsglas, så där inte finns några kvalster.
-Om du bara kläcker själv av dina egna ägg får du ju inte in något nytt alls...

Johan: Nu förstår jag inte vad du menar - skulle djuren bli mindre vaksamma mot rovdjur för att de litar på mig som människa, skötare och överledare, hur dumma i huvudet tror du de är??? Instinkter och dylikt förändras inte av att djuren är tama och hönsen är domesticerade sedan flera hundra år tillbaka!
Mina första hedemoror, som kom från den sista kvarvarande besättningen = den allra äldsta, var dessutom precis lika tama som de jag har idag så jag har inte alls ändrat beteendena från då till nu(förutom detta med folkilskna tuppar, men det har vi diskuterat förut). De har alla sin instinkter i behåll men är trygga så de uppfattar inte människan som hotfull, som något rovdjur utan som en bundsförvant som ger mat, skydd och husrum som de inte behöver vakta emot. Mina höns är helt trygga i hönshuet så de träar inte alls utan går alltid in självmant på kvällen, liksom ofta då de vill vila under dagen. Hönorna lägger alltid äggen i redena och ruvar också alltid därinne eftersom jag aldrig stänger in en ruvhöna utan hon är alltid med flocken och väljer sitt ruvrede själv - hönshuset är en varm, ren och trygg plats.
Höns är ju gårdsdjur, inte vilda djur som vi fångar och låser in - men att tämja helt vilda djur tycker jag inte är särskilt svårt för den skull. Det krävs "bara" extra mycket kärlek, tålamod, signalsäkerhet, förståelse för och kunskap om deras språk! jag har t.ex. en underbar f.d. vildkatt som aldrig någon tagit i innan jag tog hand om henne och jag har haft en gultofskakadua som var viltfångad och inte hanterad alls då han kom till mig direkt fårn karantän men även han belv trygg och tam. Dock har de tämjda djuren en helt annan vaksamhet mot främmande människor än de som är födda i trygghet på gården och inte har fått de andras traumatiska upplevelser av människor som fångat dem. De som föds här upplever inte människor som främmande och hotfulla alls så att bli hanterad av människohänder är från början något självklart och vardagligt.

Anledningen till att jag inte haft vildkalkon var att den inte fanns att få tag på då jag skaffade kalkoner och jag har iof inte ångrat mig att jag haft förädlade raser: Bronce, röd, blå, svart, beltsville, cröllwits och BUt. De har alla varit helmysiga och har ändå haft instinkter i behåll - duktiga på att vakta = oerhört vaksamma mot rovdjur och duktiga på att ruva och ta hand om kycklingar m.m.

Jag gör numera på samma sätt som du för att nyrekrytera til min besättning. Jag köper inte in nya djur utan ägg istället. Då får jag fler djur att välja på och jag kan vänta tills de vuxit upp innan jag bestämmer vilka jag vill behålla.

[Johan P]

Jag tyker inte att någon höna är dum, de har sina instingter och de agerar utifrån den.
Jag tror helt klart att en lungn brama är ett lättare byte än en vaksam Åsbo.
Det är svårt att jämföra olika raser angående vad som är naturlig skygghet och inte.
Jag hade i höstas en grupp äldre vita leghorn på 3 dagar kunde jag få vissa i gruppen så tama att jag lätt kunde klappa dem när de fick lite hönsgodis men inte annars.
Hade jag då börgat att försöka ta henne vända henne upp och ner och pudra på Etotal hade hon definitift inte tyckt om de.
jag upprepar  att om jag slipper att pudra hönsen kalkonerna pärlhönsen och vaklarna är både de och jag glada, om aska i ströet hjälper till så att jag slipper fånga dem så askar jag på.
Jag håller med dig att om man måste ta in livdjur så skall de i karantän tills de är friskförklarade, då slipper man många problem.
Att bekempa med Etotal hemma är en stor affär jag har ca 50 fjäderfä i vinterstam på den gården där jag bor, att behandla dem gör man inte i en handvändning.
Jag tror att du hade gillat vild kalkoner, i sommars hade jag en kalkon höna av "rasen" BUT och hon försökte ruva, tyvär var hon för tung så äggen rulade ut vid sidan eller krosades av henne, hade hon varit sur när jag fivk mina kalkon kyklingar hade jag nog provat att ge henne några.

[Kicki]

Jag håller med om att många moderna förädlade raser är instinktsfattiga, precis som vissa förädlade färger hos de Japanska vaktlarna men det har inget med tamhet att göra utan okunnighet, ensidigt selektiv avel och förädling. Vad det gäller vaktlarna håller jag föresten på med samma sak som hedemorahönsen = få bort de aggressiva tupparna som flår varandras och hönornas skallar, speciellt hos de viltfärgade och de vita.

Prova att ropa på hönsen då du kommer med mat, sätt dig på huk och mata dem direkt ur handen, ge tuppen favörer genom att ge honom de finaste góbitarna ur handen lite vid sidan av då hönorna äter, smek ruvhönorna sakta, mjukt och försiktigt då de ligger i redet medan du pratar lugnt och mjukt med dem istället för att försöka klappa på dem och mata även kycklingarna och deras mammor ur handen medan du småpratar med dem så ska du se att dina höns också blir tama.  

Ja, jag hade säkert gillat vildkalkonerna. Jag ääälskar alla sorters kalkoner! BUT-hönorna har väldigt mycket ruvinstinkter, trots sin höga förädlingsgrad, men de är klumpiga och tunga. Dock om man först lägger äggen under deras vingar istället för under magen klarar de ruvningen och kycklingarna bra. Ett annat sätt är det jag beskrev för Anna i ett annat inlägg - att ruva äggen i en kläckare medan hönan ligger på träägg. Vid kläckningens början lägger man ut ett par riktiga ägg under hennes vinge så några får kläckas rätt. Då de andra är kläckta lägger man ut även dem till henne. Det funkar bra och de brukar vara supperbra mammor.

Nej, pudring i tid och otid är inte bra. Det är ju det jag också säjer. Etotal är bra om de fått ohyra för att få bort dem snabbt och effektivt men inget man tar till i onödan och kan man göra på nåt annat sätt är det så klart bättre men då gälelr det att den metoden är lika effektiv så allt verkligen försvinner. Teatreesalva är ett sådant bra exempel på annan giftfri metod som är lika effektiv mot benkvalster.
MEN om de inte har ohyra behövs inte heller någon bekämpning (typ kalk, aska m.m.) precis som jag inte heller tvättar mitt eget hår eller hundarnas och katternas pälsar i lusschampo stup i ett - utifall att...
Jag använder inga kemikalier, inga bekämpningsmedel eller starka rengöringsmedel och jag pudrar aldrig.

[Johan P]

"Prova att ropa på hönsen då du kommer med mat, sätt dig på huk och mata dem direkt ur handen, ge tuppen favörer genom att ge honom de finaste góbitarna ur handen lite vid sidan av då hönorna äter, smek ruvhönorna sakta, mjukt och försiktigt då de ligger i redet medan du pratar lugnt och mjukt med dem istället för att försöka klappa på dem och mata även kycklingarna och deras mammor ur handen medan du småpratar med dem så ska du se att dina höns också blir tama."
Jag gör allt de, men mina Åsbo ( inte alla) är mår svårflörtade än T ex vit Leghorn, de kan hända att de blir tamare med tiden.
Jag trort även att hönsens sällskap påverkar deras beteende i stor grad, bor de med pärlhöns blir de lätt lite mer försiktiga.
Jag vet om hemsidor där man förespråkar att pärlhöns är idiala husdjur, och man får se en bild där några pärlhönor liger framför en öppen spis och myser, Tyvär har inte mina pärlhöns sätt den bilden
Vaktlar ja, vi har inte så många kvar, skall presis byta linje mot en som har mera ruvlust. enda problemet som vu har haft är är attt tuparna är väldigt föröknings tokiga, de hugger sig fast på vem som hellst tupp eller höna om de fins för många tuppar i flocken.

Jag ser Etotal som lusschampo och aska som vanligt schampo.

[Kicki]

Ja, men det gäller att smeka lugnt och mjukt, inte klappa.
Jag har en gampärlhönstupp går bland mina hedemorahöns. Han börjar bli tam nu och står ½ m. från mig och tittar då jag ger hönsen och han vågar sig t.o.m. fram  fast jag håller kvar handen´och ta från golvet där jag släppt matbitarna. Har haft honom sedan i augusti och då var han inte det minsta tam.
Jag tror de påverkar varann väldigt mycket i en flock. Om ledarna varnar så fort ägaren kommer bli ju automatiskt resten av flocken rädd, misstänksam och avvaktande. Om däremot tuppen börjar matklucka och springer fram till ägaren gör de andra det också och männsikobesöket blir något positivt som fortplantar sig genom flocken ända ner till de små kycklingarna - speciellt som flera av mina hönor gör på detta sätt: De kommer fram till mig, kluckar åt kycklingarna samtidigt som de ställer sig på mina fötter. Vad gör kyckilngarna då, jo de hoppar också upp på mina fötter, så klart, och så är nästa generation också tam.

[Johan P]

Kyklingar som har lämnats av sin mamma för att de är stora nog är lättast att tämja, de var så vi fick våran tama tupp som nu är rädd för andra höns.
Jag har en Ölandsgåss hane som är på väg att bli tjok för att jag försöker tämja honom med mat, att komma nära är inget problem men att klappas är.
Jo mina ankor är nog de tamaste de är som små hunder kring fötterna inte de minst rädda ätter ur handenoch skulle man ta upp en om man hade ett bra gräpp kring vingarna skulle den nog inte göra något, och när man skulle släppa den skulle den nog fortsätta direkt efter matletande.
Attans tänk att de friskaste skall vara de tamsta

[Susanne]

Jag tror också att det har stor betydelse hur rädda djur man har från början hur tama djur man sedan får. Mina första höns var visserligen inga keldjur (det är de inte nu heller), men i övrigt helt orädda, så efterföljande kycklingar har därmed också lärt sig att människor inte är farliga. Även om mina höns inte är lika tama som Kickis så äter de ur handen, håller en nyfiket sällskap när man är ute på gården, de kommer springandes med världens fart när jag ropar, och går fint ”fot” bredvid mig när jag har en hink med godsaker med mig.   Jag kan stryka några över ryggen utan att de går undan, men det sker ändå under protest.

Mina ankor däremot var hysteriskt rädda och det tog säkert en vinter innan de fick förtroende för mig. Och ytterligare en sommar innan de kom simmandes som värsta racerbåtar när jag ropade. De har alltså blivit betydligt bättre mot hur de var i början, de äter ur handen och möter mig med ett glatt kvackande på mornarna, kommer alltid när jag ropar även om de är ute i älven och simmar, osv. Men eftersom de var jätterädda från början, så har jag inte lyckats få dem så pass tama att jag kan plocka upp dem utan att de blir rädda. Och med en hastig rörelse så faller de tillbaka till den panik som de fick i början så fort jag visade mig. Jag har varit tvungen att lägga ner otroligt mycket tid på ankorna, som jag med hönsen från början fått gratis eftersom de redan var tama.

Alla har kanske inte den tiden eller intresset som krävs för att lyckas bryta kedjan ”rädda föräldrar lär sina små att vara rädda”. Avkommor präglas självklart på hur föräldrarna är. Men det går faktiskt! Första sommarens ällingar blev inte tama, men åtminstone inte lika rädda som deras föräldrar varit, och de kunde äta ur handen. Andra sommaren så blev det ytterligare bättre och de kastade sig över mina händer när jag hade godis med mig och jag kunde ta upp dem utan att de blev rädda. Tredje sommaren så blev det bara en överlevande (resten dräptes av parasiten) och den ällingen var den första av ankorna att komma springandes mot mig när jag visade mig. Synd att den senare blev tagen av minken.  

[Kicki]

Ja susanne, det var verkligen synd med din älling men du får säkert fler nästa sommar som blir lika bra, eller kanske ännu bättre. Det finns en mening med allt, även om man inte ser den med en gång.

Alla mina hönor inte lika tama och alla tycker inte om att bli smekta men ingen av dem är rädd och ingen får "spader" då jag tar dem. Vissa unga protesterar lite förnärmat men inget mer medan de flesta äldre tar det hela helt med ro. Den enda som jag inte kan ta utan att ha hörselskydd på är gampärltuppen - hua vad han fortfarande skriker om jag rör mig för fort så han känner sig trängd, ändå är det ingenting mot vad han gjorde i början här men jag tycker ändå om honom. Han är mysig och trevlig, har bara inte blivit så väl behandlad och inte fått något förtroende för människor.

- Det lär du väl hålla med om Johan att det är trevligt med dina tama ankor...  

[Anna.D]

Oj vad dåligt samvete jag får nu :-[jag använder sådant spray mot ohyra man har till duvor,som man köper utomlands :-XMen det är faktiskt bra /Anna.D