Ok, det finns säkert de som har varit med om fler aggressiva tuppar än jag här på forumet, men tänkte att jag lika gärna kan bidra med mina erfarnheter också om de kan vara till hjälp.
Är själv lite i samma situation som du. Vår tupp började "utmana" oss när han var ca ett år, och började kort därefter attackera våra ben med näbb och klor. Hans specialité är när man vänder ryggen till den lömska fegisen! Precis som du så vill vi egentligen inte nacka honom, så kollade upp massa trådar här på forumet och har försökt hantera honom ett bra tag nu. Som folk säger här så finns det ju egentligen ingen mening med att behålla en "galen" tupp. Och det kan mkt väl vara så att han helt enkelt aldrig ger sig. Jag har hållt på med honom i flera månader nu och har aldrig stött på ett djur som är så ihärdigt att "glömma bort" hur man har satt dem på plats gång på gång... En hund skulle ha accepterat sin plats för länge sen, men min tupp är fan optimist uti vingspetsarna och ser var gryning som en ny dag att testa ödet...
Hur som helst, med varningen ovan i åtanke tänkte jag berätta att jag
just nu har rätt så lyckade resultat. Bete dig som föregående talare sa, och liksom föregå med gott exempel. För mig har det aldrig funkat bra i längden att lacka ur (vilket jag gjorde ngra gånger i början
), även fast man kan skrämma skiten ur honom för tillfället
I början kan det vara rätt svårt, eftersom man kan glömma bort dem och bli överaskad när han flyger på en. Så försök att alltid vara uppmärksam på hans beteende. Vändpunkten för mig var att lära mig vara lika snabb som honom. Efter ett tag kan man känna på sig när han förbereder sig för hemskheter, och då genast ge honom ett varnande öga.
Innan jag lärde mig hinna före hans attacker grabbade jag helt enkelt tag med handen runt hans hals och la honom på marken. Du behöver inte krama åt och inte heller ta i mkt alls. Håll kvar där tills ni båda är lugna, man kan ju ha blivit rätt överraskad själv
Efter ett litet tag kan han rycka till i försök att ta sig loss, men håll bar kvar. Efter ca 1 minut släpper jag taget långsamt och lugnt utan att han rör sig från fläcken. Där kan han bli liggandes en minut och vältra i sitt nederlag... Efteråt brukar jag inte gå därifrån utan hänga kvar och pyssla med något ett litet tag tills han rest sig och börjat strosa omkring som vanligt.
Sådär fortsatte vi några veckor, ibland attackerade han oftare och ibland mindre. Tillslut blev jag snabbare att upptäcka när han började avancera mot mig (genom att kasta en blick över axeln varje gång jag vände ryggen till, aaah paranoian) och kunde lugnt vända mig om och bara slänga upp pekfingret i hans ögonhöjd. I början kunde han försöka hoppa på mig, med tyngd på "hoppa på". Mitt finger har aldrig blivit bitet eller skadat just eftersom han bulldozar in i handen med hela kroppen. (Känns som en stor fluffig bulldozer-kudde, men observera att detta bara är min egen erfarnhet av min tupp) Det var bara att trycka ner honom igen.
Nu har han inte attackerat mig på ett bra tag, men är ännu inte helt avslappnad kring mig. Jag känner fortfarande ibland hur han "förbereder" sig på attack, just när jag ska gå därifrån. Allt som oftast behövs är att bara vända mig illa kvickt, och torna upp mig på ett tydligt, men lugnt och samlat sätt. Han fattar genast vinken, stannar upp och börjar lite trumpet peta i marken igen...
Så har det gått hos oss! Hoppas detta kan hjälpa dig något.
