På bloggen http://carnicagruppen.blogspot.com/ så skriver Stickan om Varroabekämpningen. Hans åsikter speglar väl ganska så bra vad vi alla tycker. Men SJV (Jordbruksverket) sover på söta örat och vägrar att göra något. Det är inte deras bord!!!!!! Helynkligt!!
Samtidigt så går en massa pengar till fel saker. Grundforskning (Lundaforskarna) Pappersvändning (SLU) bör väl inte betalas med NP- pengar. Våra ansökningar prutas till hälften om dom alls kommer upp till bedömning. Sjukt!!
Bekämpningsmedel är ett tidsbegränsat verktyg i hanteringen av skadedjur. Visst kan begränsningen ibland räknas i decennier, men det ändrar inte grundförutsättningarna. Förr eller senare uppstår en resistens som gör bekämpningsmedlet mer eller mindre verkningslöst. Som jag ser det vore det bra om man kunde använda sig av den tiden för att forska fram ett annat sätt att hantera situationen.
Antag att man tagit fram ett bekämpningsmedel för varroa som visar sig vara effektivt i så lång tid som tjugo år. Det medlet skulle ge biodlarna och biodlingsforskningen ett stort fönster att utveckla bättre former för varroabekämpning. Redan innan kvalstren blivit resistenta skulle man ha bättre metoder och alla skulle vara nöjda.
Bekymret är att biodlare skulle lockas att tro på det nya bekämpningsmedlet som en permanent lösning på sina problem. De skulle inte bara fortsätta med gamla metoder/tankesätt utan även propagera för dessa metoder. I övergångsskedet mellan två paradigm skulle det vara vanskligt, för att inte säga farligt, att med bestämdhet begränsa utforskandet av alternativ. De biodlare som utforskar just dessa alternativ gör det ju "tvärs emot gängse vetande" och utvecklandet av en verksam metod kan därigenom komma att försenas eller i värsta fall helt förhindras. En risk är att en majoritet av de skarpa intellekten riktas mot hur man ska kringgå begränsningar i importen av vissa bekämpningsmedel istället för att arbeta ut de alternativa metoder som förr eller senare behövs.
Ytterligare en risk ligger i det faktum att man tar för givet att varje nytt bekämpningsmedel ska ha en lång användbarhetsperiod. Man chansar på att de ska vara den långsiktiga lösning man letar efter. Chanstagning är normen för nästan all verksamhet i samhället och på marknaden. Det tillhör spelets regler numera. Varje spelare måste själv ta ställning för hur stor risktagningen skall vara och spela därefter. Hasardsystemen uppmuntrar dock på flera sätt till att ta mycket höga risker. De spelare som anses framgångsrika är oftast de som tagit mycket stora risker och haft turen att inte misslyckas. Problemet med att spela hasard med naturen är att mångfalden prioriteras lägst. Ofta lägger man mångfalden som första insats i spelet. "Mångfald finns det gott om", säger man. Det är först när de "stora" insatserna (i form av stora populationer av genetiskt begränsat avelsmaterial) ligger i potten som några vaksamma och oroliga åskådare (eller till och med spelare) börjar göra sig hörda. Att vinna blir ganska mycket viktigare då, eftersom man redan ligger illa till. Har biodlingen möjlighet att förlora spektakulärt i det skedet?
...och fan ta den som ändrar spelreglerna under tiden!
