Slipa medarna på sparkstötting

[Bokdungen]

Skåningar behöver hjälp!

Häromveckan grävde vi fram den gamla sparkstöttingen ute i ladan och filade bort den värsta rosten på medarna så vi kunde ge oss ut på en provtur på den frusna sjön. Allt gick bra tills vi kom fram till själva isen på snön (vi fick ta sparken på cykelkärra ner över de gröna hagarna) Problemet nu var ju att sparken hade bättre fäste på isen än vad våra kängor hade... 

Hur ska medarna slipas? plant som skridskor eller spetsigt som en trubbig kniv? Tacksam för svar från mer vintervana alternativare.

[Skytten]

Dags att skaffa broddar till kängorna

Låt sedan sparken slita till sig, att den går lite tungt i början är bara nyttigt för kroppen.

[Bokdungen]

har du inte hört om skåningar? 

fryser när han jobbar och svettas när han äter...   

ingen som vet hur meden ska vara formad, känns som om det kommer att ta många vintrar innan vi kommer att ha någon glädje  av den annars 

[signe]

Har sparkat hela livet men aldrig slipat en med.
Rost nöts bort om man åker på lite sand ibland.

[M8e]

Brukar de inte vara platta med lite rundade kanter? Har inte kollat så noga.

Annars kanske man kan bogsera sparken efter en bil i några kilometer, alltså med lite tyngd på sparken och på asfalt eller sandad väg.

[Skogsvilde]

Jag vill minnas att på min spark så var medarna rundade.

För bästa glid så bör du slipa med smärjelduk i längdriktningen... 
Till sisst så är det bra att gnida stearin på meden... 
Då borde du ha en spark som glider förhållandevis lätt.. 
Den slipar till sig själv alltersom stearinet försvinner...

När vintern är över så stryk lite olja/fett på medarna så håller dom sig fina...

[Luffsen]

När jag var barn, för en så där 40 år sen, då visste man att den första kilometern på nyframtagna sparken, den KOM att gå tungt... Det tog lite åkande innan man nött bort den lilla rost som satt fast, men det släppte... det gjorde det.

MEN... det FANNS sparkar där det aldrig ville ge sig liksom... gick alltid tungt, hur mycket man än försökte nöta mot bar asfalt.

Dessa sparkar blev aldrig populära bland oss barn, och vad som gjorde att dom alltid var tungkörda, det fick vi aldrig veta.

En smärgel i längdriktningen hade kanske gjort susen, men vem visste nåt om sånt? Stålull visste vi vad det var... Svinto... men det provade vi aldrig.

[Bokdungen]

Ja...  nu har ju inte denna sparken stått sen förra vintern precis, utan snarare sen 70-talet

ska nog prova att dra den lite försiktigt efter bilen imorron och se hur det ser ut...  är ju inte varje år vi får is på sjön så man får ju passa på när man får chansen 

[Mysse]

Hej, en sparkåkande norrlänning här,

Jag har heller aldrig hört någon som slipar medarna på något särskilt sätt, men jag gick ut och kollade hur det såg ut under våra. De är bara platta under, lite rispiga och inte direkt skarpa kanter, eftersom de används flitigt så är de inte rostiga under.
Ska du åka på blank is, så rekommenderar jag broddar eller en sula som inte glider så bra ändå, annars halkar när man sparkar. Det är ju krafter som verkar mot varandra.

Hoppas du får till det och ha så kul!

[Imp]

Inte heller i min del av Norrland så slipade vi medarna. Man tog fart och siktade på asfaltsfläckar, stenar och annat, sen blev det bra. Jag anser att de som går tung är felbyggda på andra vis så att att kraften fördelas konstigt, höjden eller för mjuka medar osv.

[torbjorn]

Om man tittar på en fabriksny spark så är medarna inte slipade på något särskilt sätt där heller, det är samma lite halvrunda yta på både över- och undersidan. Precis som den smala sidan på plattjärn brukar se ut.

Men jag kan mycket väl tänka mig att olämpligt material i medarna får dem att skära fast i underlaget. Speciellt om det skulle vara rostfritt stål eller någon annan nickelhaltig legering. Men egentligen finns det ingen anledning för en sparktillverkare att välja sådant material, det är ju om inte annat både dyrare och svårare att bearbeta än vanligt kolstål.

[Luffsen]

Fabriksnya sparkar minns jag som väldigt tungkörda i början. Det var nog färgen under medarna som skulle nötas undan innan det blev nån riktig fart på sparken. Det tog sin tid, och när det gällde att åka så fort som möjligt, (tävlingsåkning barn emellan) då ville man inte ha en ny spark, för då visste man att man blev frånåkt.

Inte helt enkelt att komma sanningen på spåren, när det gäller varför vissa sparkar inte ville, medan andra gick som skott... kan vara materialet i medarna, lika gärna som att monteringen av dom spelar roll.

Mitt minne säger mig iaf, att de gamla sparkarna var lättkörda.

[Temeriaire]

Jag håller med om att det borde funka att dra den efter bilen.
Det är för övrigt en väldig skillnad på hur rost uppträder i  olika delar av landet, är själv från västerbottens inland, men bor just nu i bohuslän, och här rostar allt obehandlat järn mycket mer än jag nånsin kunnat föreställa mig, blir gravrost på relativt kort tid.
Och ett par sparkmedar med gravrost går nog hysteriskt tungt.

[Körven]

Det finns en annan lösning på problemet........Hur vet du att det är medarna som är problemet,det kan mycket väl vara underlaget i detta fall isen.

[Tapio]

MEN... det FANNS sparkar där det aldrig ville ge sig liksom... gick alltid tungt, hur mycket man än försökte nöta mot bar asfalt.

Dessa sparkar blev aldrig populära bland oss barn, och vad som gjorde att dom alltid var tungkörda, det fick vi aldrig veta.

Halaj!

Icke-parallella medar?
Alltså att de gick med tårna inåt eller utåt?

//T

[Temeriaire]

Det finns en annan lösning på problemet........Hur vet du att det är medarna som är problemet,det kan mycket väl vara underlaget i detta fall isen.

Om sparken e schysst så finns det ingen is som går så tungt som det beskrivs ovan, åtminstone inte sjöis. På vägen kan det ju ha frusit in sand som bromsar.

[Luffsen]

Halaj!

Icke-parallella medar?
Alltså att de gick med tårna inåt eller utåt?

//T

Kan mycket väl ha varit nåt sånt fel ja... toe in på medarna eller nåt.

En annan grej som vi åtminstone TRODDE påverkade hastigheten, var den ytbehandling som fanns på nya sparkar.

Vill minnas att dom såg ut att vara galvaniserade... men i den barnsliga okunnighetens namn, kan det ha varit nåt vi bara fick för oss, och sedan trodde på utan vidare.

Alla hade ju inte råd att köpa nya fina sparkar, så det kan ha handlat om vanlig avundsjuka och självtröst... vem vet?