sorg

[SecretQ]

Jag undrar om någon har erfarenhet av hur den sonen idetta fall  kommer och må efter att man avlivar hans mor? Mamman är snart 12 år gamal och sjuk och blir bara magrare för varje dag.  Att hon inte finns så länge till är jag ju på det klara med rent teoretiskt   Men jag oroar mig också för hennes son som blir 7 år i år hur han kommer och ta det.  Undrar om någon har någon erfarenhet att detta?

[LillaSophie]

nej, har jag inte men jag står inför samma problem just nu i princip. det jag har valt att göra är att jag kommer att ta hem veterinären och låta tiken somna in i korgen. hanen (hennes "son", inte på riktig, men hon tycker det) och vår andra tik får då vara med. på det sättet vet de då att gammtiken somnade in lugnt och stilla. skulle vi bara åka iväg med henne och komma hem utan henne tror jag att de skulle vara mycket mer oroliga under en längre tid och kanske även en del av förtroendet mot oss skulle försämras i och med att vi inte kunde se till att få hem henne med oss.

en annan anledning till att jag väljer att låta henne somna in hemma är att hon själv blir extremt orolig om hanen inte är med. vår veterinär har ganska små rum, så det ryms enbart vi och tiken och veterinären inte hanen också. när min ena katt fick somna in berättade veterinären för mig att det ibland kan gå snett när ett djur ska somna in, speciellt när de är rädda eller oroliga. då får djuret otrolig panik precis innan och jag skulle då ropa på henne. detta hände som tur var inte min katt och ska under inga omständigheter hända tiken.

enligt CM sörjer en hund under ungefär en vecka och jag antar att det blir lättare för hunden att bearbeta sorgen när den vet vad som har hänt.

[Mysla]

När vi blev tvugna att låta rottisen somna in så hade vi unghunden på ca 18 månader också och han "letade" sin "storebror" i närmare tre veckor. Inte så att han verkligen sprang runt och letade men varje gång han kom in sprang han raka spåret till rottisens favoritplatser och kollade om han var där. Det var oerhört jobbigt att se första tiden men lillen såg inte direkt ut att lida eller sörja, mera att han funderade om gamlingen inte kommit hem ännu.

Jag tror inte att man kan säga så mycket om vad som är att vänta, tror att alla hundar reagerar olika på såna saker. En mera "allvarligt lagd" hund kanske visar tecken på sorg medan en sprallig och galen unghund kanske inte visar något alls. Eller tvärt om?

Jag tror att det viktiga är att vara så naturlig som möjligt genom hela processen. Tror inte att det är svårare än så, djur fungerar inte som oss människor, de lever i nuet.

[Birgit]

När vår gamla islandshund dog, 13½ år gammal, begravde vi honom i trädgårdens utkant, där våra husdjur har en gravplats. Vår lapphundstik, som var hans ständiga följeslagare, såg honom både innan och efter han dött.
När jag grävt ner honom , så började hon försöka gräva upp honom så fort jag vänt ryggen till.  Jag fick lägga stora stenbumlingar över för att få slut på grävandet. Därefter låg hon orubblig vid graven i tre dygn utan att äta eller nåt. Hon blev aldrig mer sig lik. Något fattades henne. Oavsett om hundar kan sörja eller inte, men islänningen var bossen som bestämde dagens hyss . Hon blev aldrig lika spontan glad och busig igen.

[SecretQ]

Tackar för alla svaren .......   vi var hos veterinären idag och slutet e nära !  Nästa besök om 2 veckor med den andra hunden, kan bli så att hon får somna då 

[LillaSophie]

ni vill inte ta det hemma?

[SecretQ]

Visst har vi tänkt på det, men jag kommer och ge henne lite här hemma så hon förhoppningsvis sover när vi kommer dit och då får det ge henne den sista i bilen. Jag lämnar ju in henns för gremering och då måste hon ju dit i vilket fall.  Jag vill ju inte att det sista hon gör är och blir orolig eftersom detta är en omplaceringshund och hon har svårt med närkontakt av främmande människor. Pratade med vetrinären om tillvägagånssättet, och de känns ok om hon får lugnande hemma först

[LillaSophie]

jo, det hörs bra. jag har inte hunnit kolla på det där med hembesök riktigt än, men de måste väl ta med sig kroppen till kremering i så fall?

[LillaSophie]

igår var veterinären hos oss.  det gick bra. veterinären satte sig en stund och alla hundar fick godis och vi gick igenom de vanliga ritualen vi har för att de ska lugna ner sig vid besök. när syskonen hade lugnat ner sig fick de gå in i sovrummet en stund och camilla fick lägga sig i sin korg. där fick hon lugnande och hon somnade ganska snabbt. sedan fick hon DEN sprutan, veterinären gav extra mycket och det tog inte ens en minut efter den så hade camilla gått över regnbågsbron. lugnt och stilla, utan rädsla eller ångest.

efter det hämtade vi ut syskonen och de var till att börja med mest intresserade av oss och veterinären. det tog ett tag innan de förstod, sigrid förstod först. hon sniffade jättelänge på camilla, milo undvek camilla som han undviker små flaskor eller brukar med salva/medicin (går en stor båge runt med ansträngt låg svansföring). men inte förrän vi skulle bära ut henne fattade de riktigt. de ville följa med ut och sedan låg de i korgen och "deppade". de verkade vara väldigt nere, men inget letande inomhus. sigrid sökte ovanligt mycket kontakt och båda undvek husse som hade burit ut camilla. 

när vi sedan gick och rastade av de på vår vanliga runda, så sniffade de längst vägen där camilla hade gått bara några timmar innan.  på natten åkte vi sedan och kastade lite boll för att vi alla skulle komma på andra tankar. att åka bil och kasta boll är ju toppengrejer, så det fick upp humöret på oss fyra. det gick bra att äta på kvällen, så illa kan det trots allt inte varit. nu är syskonen som vanligt igen vill jag påstå.

men camilla var mycket sjuk och hade varit dålig länge, det spelar nog in i det att de kanske inte sörjde så länge. det känns även redan bättre för killen och mig, även om den här gången har varit den tuffaste gången hittills. man fäster sig till hundar på ett annat sätt än till katter.

[SecretQ]

Tack LillaSophie! för din berättelse.  Vi kommer att boka tid innom kort. Och vi har då endast en hund kvar som aldrig varit ensam.